Vaknade när solen gick upp. Jag och Adam låg kvar och lyssnade på musik i huset medans Sanna och Karin gick ut för att göra frukost. Dom stekte ägg och bröd över den öppna elden och det smakade gudomligt. Vi gick bort till dagiset för att måla vidare och leka med barnen. Jag hjälpte en av fröknarna Mery med maten jag gillar verkligen henne hon har alltid ett leende på läpparna och hennes son är helt underbar. Efter maten hjälpte vi Rahema med att rensa två killars fötter från mask. Fötterna börjar ruttna, det är så fruktansvärt.

Klockan två bar det av hemmåt (Matanana) igen och på kvällen var det härlig stämmning runt elden. Känns konstigt att det bara är två veckor kvar tills jag lämnar dehär stället, jag vet att jag kommer sakna allt och alla så fruktansvärt mycket.

Denna dagen är svårslagen jag, Sanna, Karin och Adam åkte till barnhemmet som håller på att byggas i Bumilayinga för att övernatta där. Vi hjälpte till vid dagiset hela dagen och hann bl.a. med att måla det första lagret med vit färg i deras "lerhus". Efter det gick vi bort till barnhemmet, dom kunde inte placerat huset bättre för utsikten är magisk. Vi satt där i dörröppningen hade Elton johns låt ”circle of life” på högsta volym och de kändes som vi satt på en klippa i lejonkungen och kollade ut över landskapet. Efter att solen gått ner tände vi en eld och satt under den stjärnklara himmelen i flera timmar grillade korv, lyssnade på musik och bara njöt.

(Detta är alltså barnhemmet jag och Sanna åker ner för att färdigställa.)

Jag följde med Tumaini som är 13 år till en grannby till Matanana för att  vara hennes stöd  då hon skulle dra ut en död tand. Vid ”sjukstugan” som fungerar lite som en vårdcentral, där finns det en doktor och en sjuksköterska. Om de har någon utbildning överhuvud taget är tveksamt.

Väntetiden för att komma in till doktorn fungerar som så, att först dit först in, men alla gick före och ställde sig längst fram i kön ändå. Efter några timmar hjälpte en afrikan oss att komma längst fram i kön och det var för att jag var vit.

Tumaini var så rädd och blyg så att jag fick prata för henne. Jag förklarade att hon hade ont i en tand och ville att dom skulle dra ut den. Sen gick vi ut och väntade på att få komma in till sjuksköterskan. Av sjuksköterskan fick vi tabletter och jag förmodar att det är något för smärtan efter dom dragit ut tanden.

När doktorn väl kom så tog han det väldigt lugnt. Han tog på sig handskar och började göra iordning sprutor. Först efter en halv timma tar han emot den första patienten. Som tur var vi nummer två. Doktorn bytte aldrig handskar mellan patienterna. Först ber doktorn mig att jag ska sätta mig på en säng en bit bort, men nej, jag ville sitta bredvid Tumaini och hålla hennes hand. Doktorn bedövar med två kraftfulla nålstick i tandköttet. Han hade luft kvar i sprutan och höll den inte still och det knakade  högt. Det värsta var att hon satt helt tyst men jag såg alla ryckningar i ansiktet och hela kroppen blev förstelnad. Efter bedövningssprutan skulle man vänta i minst 6 min så att bedövningen verkligen hjälpte. Men det finns nog inte någon bedövning som hjälper mot hans metoder. Doktorn använde verktyg som såg ut som en skruvmejsel och tång. Strackars Tumaini hade inte velat uppleva detta. Jag får se hennes tand eller vad som var kvar av den efteråt. Hela tanden var rutten, svart och smulades sönder.

Nog för att denna dag redan hade innehållit hemska upplevelser......

Runt elden på kvällen fick jag reda på två hemska saker till. För ungefär en vecka sedan blev en 10-årig flicka våldtagen i Bumilayinga. De har inte hittat personen som förgrep sig på flickan, blir så arg. Det andra var att en volontär fick bevittna att en lärare slog sina elever. En massa barn var uppradade och läraren tog en gren, tog bort alla löv och bad barnen ställa sig på alla fyra. Volontären berättade att en del barn hann undan och gömde sig eller bara la sig platt på backen. Volontären såg en panik i dessa rädda ögon.

Dagen började med en välförtjänt sovmorgon, vi gick ner för att äta frukost och efter det var det dags för mig och Karin och göra flätor närmare bestämt Kilimanjaroflätor. Vi hade förberet oss väl och inte duschat håret på en vecka. Jag började och den stackars "flätkvinnan" måste tyckt att jag var världens ynkligaste för jag grinade och ändå så anser jag inte att ja är håröm. Hon tvinnade bebishåret och drog så jag trodde att jag skulle vara utan hår tillslut. Jag hade så ont att hon pausa med mig och tog Karin före. Tillsammans satt vi i drygt fyra timmar och efter att vi var klara svor jag på att aldrig göra om det.  

Efter detta gick vi för att göra lite lunch, pasta med tomat och lök. När vi gick ner till gården igen möter vi Sanna, Maria, Justin och Enock dom har hyrt tvn, den enda tv i byn och berättar för oss att det är dags för disco. Oj vilken stämmning det blev på gården alla är glada och uppspelta. Det blev middag runt elden sen gick vi volontärer gick till träkojjan för att dricka några öl och kolla på solnedgången. Jag har haft sämre stunder i livet. Efter ett tag gick vi ner till barnhemmet och dansade som aldrig förr med barnen och ungdomarna. Kvällen var den bästa hittils.



Bilder från när vi gjorde flätorna. Klicka och dom blir större.
(Bild nr 3 är inte jätte seriös)

Denna dag slutade med chock. Men den började med att vi slipade och tvättade matsalsrummet för ”gatubarnsprojektet”. Jag och en volontär gick till stan för att köpa kalk, lim och vatten som skall bli vit färg till väggarna. Lärarna i projektet ville att vi skulle måla frukter på den vita väggen så vi köpte småburkar med olika färger. När vi kom tillbaka så gick vi först för att titta på Alpha dance group. Denna organisation handlar om AIDS/HIV. De dansade och sjöng ut sitt budskap i byar. ”Man skall arbeta istället för att ha sex”. Hmm lite roligt, plantera växter istället för att få HIV. Sen testade vi att måla men det blev inte bra, rollarna funkade inte alls och den vita färgen blev smutsig, allt blev bara tråkigt.

På kvällen gick jag och en annan volontär ut på en nattklubb som heter Twister. Efter att vi  hade dansat i ungefär två timmar beslöt vi oss för att gå hem. Utanför nattklubben svängde vi vänster och plötsligt kommer en kille i mörkret (finns inga gatulyktor och jag hade inte min pannlampa på) som hade mössa och halsduk. Jag kände igen killen för han hade varit runt oss hela kvällen fast på avstånd. Den andra volontären började med att säga ”hamna hamna ”(nej, nej) för han började att dra i hennes väska. Rätt som det var fick  jag en hård smäll i bakhuvudet. Det svartnade  till för mina ögon och jag vaknade av att jag låg på marken och hörde någon gny. Jag reste mig och sprang mot volontären och killen som försvinner mer och mer i mörkret.  Killen försökte  att ta väskan som  hängde runt henne när hon låg halvt om halvt på backen. Jag började  skrika åt henne att släppa väskan. Jag såg konturer och skuggor från flera killar som stod runt dem. Just då tänkte jag bara på min familj och att Linus hade bett mig att komma hem levande. Till slut fick killen tag på väskan och sju  killar försvann bort i mörkret med väskan som bla innehöll pengar till projektet. Vi gick fort hem och höll om varandra till det rum vi bodde i under vistelesen i Iringa. Jag ringde hem och skrämde slag på pojkvän, bästa kompis och min familj.

Tanzania är ett av världens fattigaste länder ekonomiskt. Rån är kanske inte så konstigt där fattigdomen är så utbredd och synen på oss vita är att vi har pengar och makt. Vi lärde oss en läxa den kvällen som kunde ha blivit än mer katastrofal. Trots denna händelse har detta land och människorna fångat mitt hjärta.

Varje söndag har vi volontärer och projektledaren Ewout möte. I söndags kom vi överens att ”gatubarnsprojektet” i Iringa som ligger 2,5 timma från byn Matanana skall vara vårt fokus de närmsta dagarna. Vår del i detta projekt är inte att bygga upp bageriet och caféet som egentligen är den huvudsakliga uppgiften utan vi skall göra iordning rummet där volontärerna skall kunna bo i för det kommer fler om två veckor. Där vi skall sova i 3 nätter ligger på samma område där bageriet och caféet skall stå i framtiden. De 105 föräldralösa barnen bor även där varav flickor i ett hus och pojkar i ett annat. Det finns också ett stort hus som används som skola och matsal. Tanken  är att barnen skall driva bageriet och caféet när det är uppbyggt.

På vägen till Iringa blev vi stoppade av en polis, Ewout körde för fort, han körde 68 på en 50-väg. Istället för att böta fick denna polisman 15.000 Tanzanianska shilling. Tanzania fungerar på detta sätt polisen tar emot mutor för att deras löner är så låga. Du kommer undan med allt så länge du har pengar. När vi kom in till Iringa så inskaffade vi oss madrasser, myggnät, gasolspis, mat och kryddor. Adam (volontär) köpte en fotboll för att ge till gatubarnen. Det roligaste var att sedan så spelade de ändå med sin hemmagjorda boll. De gör bollar av garn, tråd, trasor med andra ord allt och den går banne mig att spela med. Studs har den också.

Ewout och rektorn visade runt oss och vi kom överens om att försöka göra iordning även i matsalen, trots att det var högt i tak, inga stegar, stora hål. Men det är bara att köra på........

”Efter att ha suttit i Minibussen i stort sett hela dagen började vi närma oss barnhemmet, stället jag längtat efter i månader. Klockan är bara sju men det är becksvart ute. Det mörkar redan efter klockan 6 här. Vi kör av på en liten och ännu skumpigare väg och Ewout (projektledaren som kör minibussen) börjar tuta och då hör vi massa barn som börjar skrika och sjunga. När vi stannar och skjuter upp dörren på bussen står det drygt ett tiotal barn där i olika åldrar. Dom hoppar och sjunger samtidigt som de kollar på oss med deras nyfikna ögon. Tårarna var verkligen inte långt borta. Vi fick ta åt oss lite mat och satt runt elden och bara tittade runt och tog in alla nya intryck. Allt kändes bättre än man föreställt sig. Efter maten och någon timma runt elden visade Martina och Maria (dom två volontärerna som redan varit där ett tag) oss "volontärhotellet" och man somnade snabbt efter en lång dag”

Nu har vi landat i Tanzania och huvudstaden Dar es salaam. Vi befinner oss i en annan värld. Folk står och tigger längs dom stora vägarna många har något sorts handikapp så dom kan inte gå istället kryper dom och har flipflop fastbundna på knäna, hela huvudstaden är bara ett stort slumområde och folk kollar på oss som om vi vore utomjordingar. Nu ska vi spendera första natten här i Dar på ett hotell som ligger mitt i slummen med galler på fönstrena. Det känns ju tryggt. Imorgon påbörjar vi den tio timmars långa resa mot barnhemmet jag har aldrig känt mig såhär förväntansfull och vettskrämd på samma gång...

Vi har en ny kategori som heter "dagboksutdrag" där kommer vi posta små utdrag från våra personliga dagböcker som vi skrev i varje kväll under våra tre i månader nere i Matanana.