Denna dag slutade med chock. Men den började med att vi slipade och tvättade matsalsrummet för ”gatubarnsprojektet”. Jag och en volontär gick till stan för att köpa kalk, lim och vatten som skall bli vit färg till väggarna. Lärarna i projektet ville att vi skulle måla frukter på den vita väggen så vi köpte småburkar med olika färger. När vi kom tillbaka så gick vi först för att titta på Alpha dance group. Denna organisation handlar om AIDS/HIV. De dansade och sjöng ut sitt budskap i byar. ”Man skall arbeta istället för att ha sex”. Hmm lite roligt, plantera växter istället för att få HIV. Sen testade vi att måla men det blev inte bra, rollarna funkade inte alls och den vita färgen blev smutsig, allt blev bara tråkigt.

På kvällen gick jag och en annan volontär ut på en nattklubb som heter Twister. Efter att vi  hade dansat i ungefär två timmar beslöt vi oss för att gå hem. Utanför nattklubben svängde vi vänster och plötsligt kommer en kille i mörkret (finns inga gatulyktor och jag hade inte min pannlampa på) som hade mössa och halsduk. Jag kände igen killen för han hade varit runt oss hela kvällen fast på avstånd. Den andra volontären började med att säga ”hamna hamna ”(nej, nej) för han började att dra i hennes väska. Rätt som det var fick  jag en hård smäll i bakhuvudet. Det svartnade  till för mina ögon och jag vaknade av att jag låg på marken och hörde någon gny. Jag reste mig och sprang mot volontären och killen som försvinner mer och mer i mörkret.  Killen försökte  att ta väskan som  hängde runt henne när hon låg halvt om halvt på backen. Jag började  skrika åt henne att släppa väskan. Jag såg konturer och skuggor från flera killar som stod runt dem. Just då tänkte jag bara på min familj och att Linus hade bett mig att komma hem levande. Till slut fick killen tag på väskan och sju  killar försvann bort i mörkret med väskan som bla innehöll pengar till projektet. Vi gick fort hem och höll om varandra till det rum vi bodde i under vistelesen i Iringa. Jag ringde hem och skrämde slag på pojkvän, bästa kompis och min familj.

Tanzania är ett av världens fattigaste länder ekonomiskt. Rån är kanske inte så konstigt där fattigdomen är så utbredd och synen på oss vita är att vi har pengar och makt. Vi lärde oss en läxa den kvällen som kunde ha blivit än mer katastrofal. Trots denna händelse har detta land och människorna fångat mitt hjärta.