”Efter att ha suttit i Minibussen i stort sett hela dagen började vi närma oss barnhemmet, stället jag längtat efter i månader. Klockan är bara sju men det är becksvart ute. Det mörkar redan efter klockan 6 här. Vi kör av på en liten och ännu skumpigare väg och Ewout (projektledaren som kör minibussen) börjar tuta och då hör vi massa barn som börjar skrika och sjunga. När vi stannar och skjuter upp dörren på bussen står det drygt ett tiotal barn där i olika åldrar. Dom hoppar och sjunger samtidigt som de kollar på oss med deras nyfikna ögon. Tårarna var verkligen inte långt borta. Vi fick ta åt oss lite mat och satt runt elden och bara tittade runt och tog in alla nya intryck. Allt kändes bättre än man föreställt sig. Efter maten och någon timma runt elden visade Martina och Maria (dom två volontärerna som redan varit där ett tag) oss "volontärhotellet" och man somnade snabbt efter en lång dag”

Dagen för oss volontärer börjar när solen går upp. För många afrikaner börjar den redan några timmar tidigare. Efter en dags arbete gick vi volontärer ner ca. 17.00 till daghemmet i Matanana. Vid den tiden är bara storfamiljen där och det ska göras middag. Storfamiljen  och vi volontärer äter den sista måltiden för dagen när solen går ner. I början av vår resa så blev det mörkt vid 18.00 och i slutet runt 19.00. Maten bestod av ris med bönor eller ugali (majsgröt) med bönor. Det är flickorna (13-19 år) i storfamiljen som lagar maten och tar hand om allt. Det var även  fritt fram för oss volontärer att hjälpa till med maten varje dag. Innan det är dags för att äta så ber dom då de är kristna.

Efter maten sitter vi alla runt elden, detta ställe är utomhus med enbart ett halmtak. Dom kallar det för ”vardagsrummet”. Känslan av gemenskap med afrikanerna är aldrig så stor som runt elden på kvällarna. Förutom att sitta och prata vid elden, brukade  alla dansa och sjunga. Vi volontärer var också med och dansade. Dessa tillfällen var magiska att uppleva. Efter ett litet tag var det dags för de yngsta att sova. De äldre sitter kvar runt elden tills den har slocknat. Dagen därpå väntar skola och arbete, ibland även arbete innan skolan börjar runt 8.

Alfani eller Alfa som han kallas är en liten kille på 6 år och har AIDS. Alfas föräldrar gick bort i AIDS och efter det fick han bo hos sin mormor. Att ta hand om Alfa var jobbigt för mormorn så han fick flytta till byn Matanana och blev där en av de första medlemmarna i storfamiljen. Alfa hade återupprepande AIDS relaterade lunginflammationer och var väldigt sjuk när han kom till storfamiljen. (Projektledaren Ewout gifte sig 2007 med sin tanzanianska fru Salome och bildade storfamiljen tillsammans. Storfamiljen består av Salomes syskon och föräldralösa barn, totalt 20 personer).

Alfa är väldigt skör och blöder ofta och kom till oss volontärer för han ville ha hjälp att plåstra om sina sår. Alfa håller alltid något i händerna och är som en liten skrotnisse som går i sin egen värld. Alfas bästa kompis är Rupumuko.

Idag tar Alfa bromsmedicin och går  på regelbundna undersökningar och håller sin sjukdom i schack. Det är många i byn Matanana som har HIV/AIDS och många föräldrar dör och lämnar sina barn efter sig.

Asakia är en liten pojk som kommer till daghemmet för att leka och äta mat på vardagarna. Innan han kom till oss var han ”ingen”.

Det hela börja med att projektledaren Ewout var ute på en promenad och såg en man. Dom började prata och plötsligt hör Ewout ett ljud och frågar -vad är det som låter? Mannen svarade att det är inget speciellt. Ewout insisterade på att ta reda på vad som lät och gick in i det mörka skjulet och såg en skrämd liten pojk. Han fick då reda på att mannen hade en son som var inlåst och ingen kände till hans existens. Mannen förklarade att hans farfar en gång i tiden hade mördat en person så därför hade hans son fått guds straff.

Pojken, som heter Asakia har inte fått guds straff, han har Down Syndrom. Att leva i en fattig by i Tanzania är inte lätt – men att dessutom vara sjuk eller ha ett handikapp är ännu svårare. 

Nu mer är Asakia en glad och sprallig pojk och älskar låten Jingle Bell. Asakia och hans pappa har ett helt annant förhållande idag. En gång som särskilt värmde mitt hjärta var när jag såg att pappan lät Asakia sitta på en cykel och pappan ledde runt honom och Asakia skrattade högt.

Pratade precis i telefon med prästen Catarina, jag och Sanna har fått förfrågan om vi ville prata på en kvinnofrukost i Dalabergskyrkan. Så nu har vi bestämt ett datum och lördagen den 9/4 skall jag och Sanna berätta om våra upplevelser och alla tjejer och kvinnor är välkomna till kyrkan för att lyssna. Detta känns så fruktansvärt nervöst men samtidigt väldigt spännande. 
  

Nu har vi landat i Tanzania och huvudstaden Dar es salaam. Vi befinner oss i en annan värld. Folk står och tigger längs dom stora vägarna många har något sorts handikapp så dom kan inte gå istället kryper dom och har flipflop fastbundna på knäna, hela huvudstaden är bara ett stort slumområde och folk kollar på oss som om vi vore utomjordingar. Nu ska vi spendera första natten här i Dar på ett hotell som ligger mitt i slummen med galler på fönstrena. Det känns ju tryggt. Imorgon påbörjar vi den tio timmars långa resa mot barnhemmet jag har aldrig känt mig såhär förväntansfull och vettskrämd på samma gång...

Vi har en ny kategori som heter "dagboksutdrag" där kommer vi posta små utdrag från våra personliga dagböcker som vi skrev i varje kväll under våra tre i månader nere i Matanana.