Eva är dottern till den aidssjuka mamman i Bumiayinga. Hon är omkring tre månader gammal. När vi träffade Eva för första gången var hon väldigt liten och hade svårt att äta sin pulvermjölk. Sedan en tid tillbaka har Eva blivit omhändertagen av Rahema, en dagisfröken på yatima daghemmet i Bumilayinga, som även är grannen till familjen. Efter att Rahema har tagit hand om Eva så har hon blivit mycket piggare och äter ordentliga portioner.

Projektet "Moyo kwa moyo" som vi jobbar för driver tre daghem och ett barnhem. Ett av dessa daghemmen ligger i byn Ulole ca. 30 min promenad från Matanana med helt fantastisk omgivning.

Nu är sängarna äntligen färdigslipade och ihop monterade. Nu ska vi köpa lack nästa vecka och lacka dom sedan är de första möblerna klara till barnhemmet i Bumilayinga.

Våra älsklingar utvecklas till max. Messi har lärt sig "sitt" nu i dagarna. Det skall även tilläggas att vi bara pratar swahili med dom. Messi har troligen gått upp 5 kg sedan vi fick han förra helgen. Zlatan började gå på lådan redan dagen efter att vi köpte han men efter att vi tvättade dem båda med stark medicin mot småkryp i pälsarna så befarar vi att Zlatan aldrig mer kommer bli sig lik. Han är inte tyst en minut av dygnets 24 timmar han jamar konstant och om Zlatan själv får välja ska han helst sova på våra ansikten.

Postat av: Emelie

När vi nyligen hade vår första mus på hotellet bestämde vi oss för att skaffa katt och hund. Ett lite lagom spontant beslut så dagen därpå köpte vi en kattunge (Zlatan) för 50 SEK och en hundvalp (Messi) för 150 SEK.

Dessvärre kan vi nästan aldrig komma in på vår egen blogg och därmed inte svara på era kommentarer men ni ska veta att varenda en av kommentarerna värmer i våra hjärtan. Känns underbart kul att ni är så många som följer vårt äventyr!

Häromdagen cyklade vi tillsammans med Felisian till barnhemmet i Bumilayinga. Riktigt rolig dag, hade godiskrig, träffade eva, jobbade med lera, cyklade utan bromsar och det bästa var att cementen är på plats och just nu håller de på att cementera golv och vägger i kök och toalett. Snickaren Peter har även gjort ramarna för fem stycken sängar som vi har roat oss med att slipa i några dagar. Nu har de sju nya volontärerna anlänt och hoppas att några kommer att hjälpa oss med uppbyggnaden av barnhemmet.

Helt ofattbart att vi i detta nu sitter mitt i Afrika utan el och rinnande vatten och endå fått tillgång till internet. Vi får springa runt här på gården för att hitta täckning. Just nu sitter vi utomhus under matananas stjärnklara himmel bättre kan det inte bli. Nu hoppas vi på att det kommer funka bra så vi kan uppdatera regelbundet det enda vi är beronde av är batteritid.

Lotta som kommer i från samma stad som oss var här i Matanana i somras. Hon köpte tre åsnor som används för att hämta vatten. Ett bra komplement då kvinnorna inte behöver hämta lika stora mängder och slipper där med slita ut sina ryggar och resten av kroppen.

Tisdagen den 20/9 var vi på skolavslutning, Tumaini och Felisian, de två äldsta i storfamiljen slutar nu Secondary school (gymnasiet). Nästa steg är  universitet för de som vill och har råd att plugga vidare.

 

När vi kom upp till skolan var det en stor del där föäldrar och vänner satt, mittemot satt eleverna som skulle gå ur skolan och längst fram var det en scen där rektorn och lärarna satt. Direkt när vi kom dit vände sig alla för att kolla på oss. Rektorn tar då micken ställer sig upp och säger att vi är välkomna upp för att sitta på scenen. Vi är långt ifrån vana vid att få den typ av uppmärksamhet från folk vi aldrig tidigare träffat. Men i dessa små byar behandlas man som vit väldigt respektfullt. Vi envisades om att sitta kvar på våra platser bredvid de anhöriga och så fick det bli.

 

Vi hade tänkt att ladda upp ett filmklipp på ett av alla sång och dansnummer under dagen men internet här är väldigt segt. Vi hoppas det funkar bättre nästa gång.

De här är sjukhuset i byn Bumilayinga. Det är det gemensamma sjukhuset för byarna, Bumilayinga, Ulole och Matanana, sjukhuset har en "läkare" och en "sjuksköterska".

När vi var där förra veckan för att prata lite med "läkaren" så berätade han för oss att de har mellan 15-30 patienter varje dag. Sjukdomarna varierar beroende på om det är regn eller torrperiod. Ett besök på sjukhuset kostar 1000 TSH (5 SEK) oavsett orsak och i detta ingår även medicinen. Sjukhuset köper in medicin fyra gånger om året och vid varje tillfälle kostar det ca. 100.000 TSH (500 SEK) alltså 400.000 TSH (2000 SEK) per år.

Om en patient är svårt sjuk och behöver behandling men inte har råd till ett läkarbesök som kostar 1000 TSH (5 SEK). Patienten kan endå få vård och får sedan tid till avbetalning under rehabiliteringen.

"Läkarens" rum

"Sjuksköterskans" rum

Väntrummet

Sjukhuset från utsidan

Att tvätta här i Tanzania skiljer sig mycket från att tvätta hemma i Sverige. Först hämtar vi vatten i brunnen, för att sedan värma det över öppen eld. Efter det börjar vi tvätta kläderna förhand. Vi använder två baljor en med tvättmedel och en med rent vatten för att skölja av. Man har tur om man kommer undan att få en massa blåsor på händerna.

För att ett afrikansk bröllop ska bli lyckat och även hela äktenskapet så ska det finnas läsk och minst en mzungo (vit person). Tisdagen den 27/9 var det bröllop här i byn Matanana. Bröllopsfesten började redan kvällen innan, alltså under måndagen och höll sedan på hela tidsdagen tills det blev mörkt.

 

Ett afrikansk bröllop skiljer sig mycket från ett svenskt bröllop. Det är sång och dans i flera dagar i rad. Alla dansar fram med sina gåvor till brudparet som sitter på en liten scen längst fram under hela cermonin.

 

Vi gick dit under tisdag eftermiddag med kocken som jobbar på barnhemmet i Matanana. Vi hade på oss långklänningar och packat in en liten gåva till bruden, armband och pengar. När vi kom hade alla redan dansat fram med sina gåvor och börjat äta det var kött, ris och läsk. Alla blickar var riktade mot oss två när vi kom och folk började viska "mzungo.. mzungo..". Vi gick fram mot scenen för att gratta brudparet genom att ta i hand och ge vår gåva.

 

Senare under kvällen hade kocken varit uppe i byn och han kom för att berätta för oss att alla i byn pratade om dom vita tjejerna som kom och välsingnade bröllopet..

 

"Girls... I went to the village today and everybody were talking about the white beautiful girls who came and blessed the wedding. Everybody were so happy because this means that they will have a long ang happy marrige."

För två veckor sedan när vi skulle gå upp med dagbarnen till volontärhotellet för att .... så öppnar vi porten och precis innanför ligger en giftig orm. Jessica hämtar en kratta för att döda den, hon slår på ormen med flera slag men den slutar aldrig slingra sig. Barnen står runt mig och håller om mig medans Jessica tar upp ormen på krattan för att slänga ut den från hotellet. Hoppas detta är första och sista gången vi har en orm på hotellet.

Till en början var det svårt att övertala henne att föjla med till sjukhuset. För när vi frågade henne om hon gick på någon typ av medicin tog hon fram ett rör med C-vitamin och visade  oss. Tillsammans med en tolk fick vi tillslut övertalat henne att åka till sjukhuset.

 

För att få sin bromsmedicin behöver hon gå på fyra sjukhusbesök. Under besöken får hon undervisning och nu har hon varit på sitt fjärde besök och startat med sin bromsmedicin.

 

Bromsmedicin är gratis i Tanzania men endå är det många som är sjuka i aids och inte äter medicinen på grund av att det är skam att vara sjuk, dessa människor blir även ofta utstötta av familjen och byn dom kommer ifrån.

En mamma som är svårt sjuk i aids och bor i grannbyn Ulole. Hon har fem barn och den äldsta är 16 år. Denna flicka har under en lång tid blivit grovt sexuellt utnyttjad av flera olika män i byn. Mamman avled nyligen och begravningen var för ett par dagar sedan. Hon kommer att flytta till en släkting i Mafinga som ligger en timma bort och hennes fyra småsyskon kommer att bo kvar i Ulole hos sin mormor och på dagarna kommer dom att gå till daghemmet i Ulole för att leka och äta mat.

Det är svårt att veta hur djupt skadad denna flicka är. Hon flyttar från byn Ulole och slipper se alla män som ständigt utnyttjade. Det känns orättvist då hon splittras från sina syskon, man kan inte ens beskriva den ilska man känner inombords. Det är inte hon som skall behöva fly från byn.