Afrikas djur.


Livet i Matanana!


The Rock Restaurant, Zanzibar.

En vecka av våra 8 månader i Tanzania spenderades på Zanzibar. Där besökte vi denna restaurang med helt magiskt läge. Titta och dröm er bort!
 



Två föräldralösa bröder.

Varje vardag kommer det två bröder till daghemmet i Bumilayinga de båda är i tonåren och är handikappade. I höstas hände det en tragisk sak deras mormor gick bort och de blev föräldralösa. De bor fortfarande kvar i hennes hus men nu helt själva. Det är den yngsta som tar hand om sin storebror och alla vardagssysslor som laga mat, tvätta m.m. Den äldsta har ett gravt handikapp och är väldigt mycket för sig själv. På daghemmet spenderar han hela dagarna genom att sitta på en stock och titta ut på den vackra utsikten.
De har det väldigt svårt eftersom de båda är handikappade och ingen av dem går i skolan eller klarar av att ha ett jobb. De har inte många byten av kläder, är ofta smutsiga och ner kissade. Det kan inte vara lätt att leva ett liv som de gör. Vi köpte säckar med majsmjöl och bönor, även kläder för både regn- och torrperioderna.
Varje vardag kommer det två bröder till daghemmet i Bumilayinga de båda är i tonåren och är handikappade. De är föräldralösa och har bott hos deras mormor men i höstas hände det en tragisk sak hon gick bort och nu har de ingen släkting kvar som kan ta hand om dem. De bor fortfarande kvar i deras mormors hus men nu helt själva. Det är den yngsta som tar hand om sin storebror och alla vardagssysslor som laga mat, tvätta m.m. Den äldsta har ett gravt handikapp och är väldigt mycket för sig själv. På daghemmet spenderar han hela dagarna genom att sitta på en stock och titta ut på den vackra utsikten.
De har det väldigt svårt eftersom de båda är handikappade och ingen av dem går i skolan eller klarar av att ha ett jobb. De har inte många byten av kläder, är ofta smutsiga och ner kissade. Det kan inte vara lätt att leva ett liv som de gör. Vi köpte säckar med majsmjöl och bönor, även kläder för både regn- och torrperioderna.

JULAFTON 2011.

En julhelg som innehöll allt man kan önska, gemenskap, skratt och en massa kärlek.
Barnen fick träffa tomten för första gången och fick även sin första alldeles egna julklapp.













Svar på fråga 4.

Postat av: Ida
Jag är en tjej på 14 år som verkligen avgudar er för vad ni gör för barnen, min största dröm är att precis som ni få hjälpa människor i svåra situationer. Till hösten börjar jag gymnasiet och jag undrar vad ni gick för linje där och om ni har pluggat något speciellt efter gymnasiet för att få kunskaper om hur det är att leva i ett u-land?
Lycka till med ert arbete i framtiden!



Hej!
Då ska du absolut följa din dröm. Det gjorde vi och det är något vi aldrig kommer ångra. Jag (Jessica) gick handelsprogrammet och Sanna gick media med inriktning foto. Det spelar ingen roll vad du pluggar på gymnasiet. Vi har heller inte pluggat efter gymnasiet. Om du bara vill åka ner som "vanlig" volontär krävs oftast ingen utbildning. Men sen kan man ju volontärarbeta som sjuksköterska m.m då krävs förstås utbildning. Det är viktigt att förbereda sig mentalt inför sin resa men personligen tycker faktiskt jag det är svårare att komma hem. Man får perspektiv på allt och så blir det lätt att man jämnför med sitt liv i Sverige och hur bra man faktiskt har det.

Tack ska du ha. Lycka till med gymnasiet och dina planer!

What if god was one of us.

Hon föddes den 29 juli 2011 en liten flicka som berörde mitt hjärta på ett sätt som ingen annan gjort. Första gången jag såg henne i mitten av september låg hon ute på ett fält i stekande sol med ett skynke över sig. Hennes aidssjuka mamma satt intill henne så mager och kraftlös. När jag tittade in i hennes ögon kunde jag bara se en känsla, hjälplöshet! Mamman kunde inte amma flickan då hon inte hade någon bröstmjölk. När vi sätter oss ner och lyfter på skynket ser vi ett vackert litet spädbarn och intill hennes sköra kropp ligger en nappflaska med mjölk som stank surt och när vi kollade i den låg det ett par döda flugor.

 Vi ville ta med oss flickan till daghemmet för att tvätta av henne och mata henne med ny mjölk. Så det var precis vad vi gjorde. Sanna fick bära hennes då jag var livrädd eftersom hon var så extremt liten och andades oregelbundet och sällan.

När vi kom till daghemmet i Bumilayinga hjälpte fröknarna oss att klä av hennes för att tvätta av henne. Hon stank kiss och hade säkerligen burit samma kläder i flera dagar. Men det som kändes jobbigast att se var hennes extremt magra kropp. Redan med kläderna på hade vi förstått att hon var mindre än normalt men det var först när hon badas och vi såg hennes armar, ben och uppsvällda mage som vi insåg hur akut detta faktiskt var.

Efter att hon badats gjorde Sanna ett försök till att mata henne med nygjord mjölk i en nydiskad nappflaska. Mjölken bara rann ner längs hennes mungipor, hon hade knappt någon kraft att suga i sig sin mat.

När jag skulle sova den kvällen snurrade tankarna på högvarv i mitt huvud. Varför måste livet vara så orättvist? Hennes mamma födde tvillingar med tvillingsonen överlevde inte. Och under graviditeten dog pappan i aids. Så denna bedårande flicka var ensam kvar tillsammans med hennes 3 äldre syskon och hennes döende mamma.

I ett sådant läge finns inga val men heller inga tvivel. Vi måste hjälpa denna lilla flicka att överleva men också hennes familj.

Dagen därpå tog vi med en massa givarkläder och tyblöjor för att ge henne. Ett par dagar senare åkte vi till Mafinga, där vi köpte madrasser, ris, olja, socker, salt, ljus, tändstickor, tomat, lök m.m.

När vi åkte och lämnade detta till familjen kollar mamman oss i ögonen och viskar lågt ” mungu akubariki” som på svenska betyder ”gud välsigne er”. Det var ord som gick rakt in i hjärtat.

För er som följt oss på bloggen så antar jag att ni redan listat ut att denna lilla flickans namn är Eva.



Fortsättning på historien om Eva kommer!

Har ni frågor till oss?

Jag vet att många av er läsare som har följt oss under våran resa har en önskan om att också åka som volontärer. Vi har haft svårt att besvara era kommentarer under resans gång men nu när vi är tillbaka i Sverige är det bara att fråga om allt ni undrar. I kommentarsfältet eller på vår mail Jessica.sanna@hotmail.se

Kom igen var inte blyga inga frågor är dumma frågor!



Sanna och jag.


Hur känns det att komma hem?

Den frågan har jag fått ifrån i stort sett varje person jag träffat sedan jag kom hem i måndags.

En fråga som är svår att ge ett kort svar på. Jag har levt ett helt annat liv, i en vardag som inte ens går att jämnföra med den vi har i Sverige. Jag har mött människor som har berört mig djupt och många av dem har jag lärt känna väl. Alla pratar om hur bra vi har det i Sverige och jag håller med till hundra procent.

Men Afrika har förtrollat mig föralltid. Jag sitter hellre runt elden på kvällarna, sjunger och umgås istället för framför tvn. Jag är hellre omgiven av underbar natur än massa stela hus. Går hellre promenader och ser orörda platser än att ta en promenad på egonspåret. Jag ser hellre majsfälten och alla tusentals solrosor växa sig ståtliga längs vägarna än allas rhododendronbuskar i trädgårdarna. Jag lever hellre i enkelheten och lugnet än i Sveriges stress och press.









Uppdateringar om resan kommer!

Vi kommer lägga ut en hel del nu i efterhand då vi inte hade tillgång till internet speciellt mycket. Ni ska få veta allt om våra uppplevelser hur barnhemmet blev och allt annat vi kunnat hjälpa människorna där nere med tack vare er hjälp.

Men tror både jag och Sanna känner att vi måste landa lite först och bara få vara hemma.








TÄNKVÄRT!




Hur ofta tänker du på barnen i Afrika?



”De smala kvinnornas hemligheter” - givetvis är det en ny diet som gäller. Det är ett nytt år och dags för ett nytt mål att sträva efter. Ju smalare du är – desto snyggare. Det finns dock en diet som i princip fungerar på vem som helst. Det är varken ”Atkins” eller ”GI-metoden” utan den kallas för ”en enkelbiljett till tredje världen.”

Alla som har tillgång till rent vatten, en säng att sova i och tak över huvudet kan skatta sig lyckliga, det är saker som känns så otroligt självklara för oss men som någon annan skulle kunna döda för. Samtidigt som en mamma i Kenya sakta men säkert ser sitt barn tyna bort på grund av näringsbrist, sitter ett gäng tonårstjejer och nyper i det knappt synbara ”överflödiga fläsket”. 



Enligt UNICEF har cirka 60 procent av barnarbetarna i U-länderna ett arbete som direkt är skadligt för dem, och tydligen är ett barn gammal nog för att jobba 16 timmar om dagen vid fyra års ålder. Vad gjorde du när du var fyra år? Och hur ofta klagar du på att det är påfrestande att jobba åtta timmar om dagen?



I kvällstidningarna kan vi läsa de senaste rapporteringarna om lågkonjunkturen. Rubriker som ”Shoppingen har minskat markant” fångar vår uppmärksamhet, men sidorna om att ”hungersvälten ökar” bläddrar vi snabbt förbi. Att en ”lågkonjunktur” mer eller mindre har varit de fattiga familjernas vardag sedan flera år tillbaka är något vi gärna bortser ifrån. 



Det är skrämmande hur lite vi egentligen vet om hur andra människor har det ställt, och hur lite vi gör för att hjälpa dem. Dokumentärer som visas på TV zappar vi bort och ”Rapport” stänger vi av så fort inrikesnyheterna tagit slut. 



Det man inte vet mår man inte dåligt av, och för att rädda skönhetssömnens åtta timmar vill vi inte veta hur det känns för ett litet barn att behöva slita för knappt 8 kronor om dagen. Vi har helt enkelt nog med våra egna problem.



Medan vi människor är så fruktansvärd självupptagna och insnöade på hur livet ”ska” se ut glömmer vi bort vad som egentligen är viktigt. Det är först när vi själva råkar ut för en tragedi som vi förstår hur det känns att vara hjälplös och bortkommen. 



Men om du faktiskt vill bättra på ditt dåliga samvete och samtidigt göra omvärlden en tjänst har jag ett tips. Istället för att lägga dina växelpengar i fickan – lägg dem i plastbössan som står vid kassan i mataffären. Den inre lyckan du sedan känner över att ha hjälpt en människa i nöd kommer räcka något längre än den du upplever efter att du lyckats svälta bort ännu ett obefintligt extrakilo.


En artikel jag hittade för ett tag sedan som gör mig berörd.



På bilden ser ni lilla Sara som bor på barnhemmet. Hon var där under vår hela volontärvistelse 2010. Hon fick flytta hem efter ca. 1 år på barnhemmet (våren 2011). När vi åkte tillbaka i september 2011 bodde hon fortfarande hemma. Efter att vi varit där i drygt två veckor fick vi ett akut meddelande från Saras by om att hon var väldigt illa däran. Hon hämtades dagen därpå och det var en fruktansvärd syn när hon kom tillbaka. Hon var så mager, minns när hon satt i mitt knä strax efter att hon kommit jag kände bara benen och hon var lätt som en fjäder. Det gick heller inte att få kontakt med henne och hon slog bort ens händer när man försökte ge henne beröring.


Cause this is Africa.


Borta bra men hemma bäst?

Tillbaka i Sverige. Tom på ord. Delar med mig av några bilder.









Övernattning i en Maasaiby

För ett par veckor sedan åkte vi tillsammans med några afrikaner för att övernatta i en maasaiby. Det var som att kliva in i en dokumentär som man annars kan sitta hemma och se på tv. Det här folk lever bortom all civilisation de var endast invirade i tygstycken och lever på mat som naturen har att erbjuda, de slaktar getter och kor, äter köttet och dricker blodet. Skinnet från korna använder de till sängarna. De besöker aldrig ett sjukhus, det spelar ingen roll hur sjuka de är. De använder sig av naturen och ifall de har blodförlust ersätter de med koblod. När vi kom dit hade vi köpt med oss ris, tomater, lök och betalade för en get som de skulle slakta under kvällen.Vi gav barnen ett gäng fotbollar och såpbubblor. Geten slaktades och de drack blodet för att sedan tillaga varenda del av geten över öppen eld i skogen. När geten var klar för att äta satt vi alla i en ring medans hövdingen i stammen skar små bitar av kött och delade ut till alla en efter en. Tro det eller ej vi smakade på levern men efter det var vi mer än  nöjda. Vi hade tagit med oss en dator för att se på film och lyssna på musik och alla stod som fågelholkar bakom skärmen och stirrade. Efter att ha lyssnat på musik i ett par timmar så var det dags för de äldre pojkarna att ha uppträdande för oss och det bestod av hopp och underliga läten. Efter uppträdandet gick pojkarna ut i skogen, de sover där varje natt för att vakta deras kor och den lilla byn från lejon och andra hot. Vi sex gick in i vårt gemensamma lilla lerhus , vi alla sov tillsammans i en säng som var gjord av grenar och täckt av koskin. Vi vaknade ett antal gånger under natten av att det regnade på oss genom det glesa halmtaket. Lagom till soluppgången vakande vi alla av ljudet av kossornas bjällror som de bär runt halsen. Till frukost serverades det varm getmjölk. Det här är det mest annorlunda dygn vi har upplevt.
För ett par veckor sedan åkte vi tillsammans med några afrikaner för att övernatta i en Maasaiby. Det var som att kliva in i en dokumentär som man annars kan sitta hemma och se på tv. Det här folk lever bortom all civilisation de var endast invirade i tygstycken och lever på mat som naturen har att erbjuda, de slaktar getter och kor, äter köttet och dricker blodet. Skinnet från korna använder de till sängarna. De besöker aldrig ett sjukhus, det spelar ingen roll hur sjuka de är. De använder sig av naturen och ifall de har blodförlust ersätter de med koblod.
När vi kom dit hade vi köpt med oss ris, tomater, lök och betalade för en get som de skulle slakta under kvällen.Vi gav barnen ett gäng fotbollar och såpbubblor. Geten slaktades och de drack blodet för att sedan tillaga varenda del av geten över öppen eld i skogen. När geten var klar för att äta satt vi alla i en ring medans hövdingen i stammen skar små bitar av kött och delade ut till alla en efter en. Tro det eller ej vi smakade på levern men efter det var vi mer än  nöjda.
Vi hade tagit med oss en dator för att se på film och lyssna på musik och alla stod som fågelholkar bakom skärmen och stirrade. Efter att ha lyssnat på musik i ett par timmar så var det dags för de äldre pojkarna att ha uppträdande för oss och det bestod av hopp och underliga läten. Efter uppträdandet gick pojkarna ut i skogen, de sover där varje natt för att vakta deras kor och den lilla byn från lejon och andra hot.
Vi sex gick in i vårt gemensamma lilla lerhus, vi alla sov tillsammans i en säng som var gjord av grenar och täckt av koskin. Vi vaknade ett antal gånger under natten av att det regnade på oss genom det glesa halmtaket. Lagom till soluppgången vakande vi alla av ljudet av kossornas bjällror som de bär runt halsen. Till frukost serverades det varm getmjölk. Det här är det mest annorlunda dygn vi har upplevt.

RSS 2.0