Vårt varmaste tack till er för att ni valde att skänka pengarna som blev över från er studentkassa till vår insamling. En mycket fin gärning som kommer göra stor nytta i Tanzania.

Det finns mycket med Tanzania jag saknar. Jag saknar att vakna upp tidigt och se framemot dagarna där ingen dag var den andra lik. Att lära mig Swahili. Att inte känna den svenska stressen. Att aldrig kolla sig i spegeln och strunta i hur man ser ut. Den stjärnklara himlen som inte går att jämföra med den här hemma. Gemenskapen runt elden på kvällarna med sång och dans. De skumpiga bilresorna med livet som insats. Att se glädjen hos barnen och fröknarna i Bumilayinga när man kom dit om dagarna. Sitta utanför barnhemmet som håller på att byggas i Bumilayinga och bara njuta av den makalösa utsikten. Att spela fotboll på eftermiddagarna på gården i Matanana. Alla vackra och ståtliga djur man såg på Safarin. Att leva efter solen och inte efter klockan. Vänskapen man skapade med Afrikanerna, Tumains underbara skratt, Benisons mysiga kramar, Merys glada humör, Whittys eviga dansande och Winnies härliga personlighet.

Det går inte en dag utan att mina tankar går till alla i Tanzania. Jag är så otroligt tacksam över att jag under tre månaders tid fick skratta, leva och lära känna dessa människor. Dom kommer alltid att ha en mycket speciell plats i mitt hjärta.






Bild 1: Jag tillsammans med dagbarnen i Bumilayinga.
Bild 2: Jag och ett dagbarn i Matanana.
Bild 3: Jag och ett dagbarn i Ulole.
Bild 4: Jag och min underbara Tumaini.

Ni undrar säkert hur det var att åka som volontär, fick de någon lön, fanns det någon toalett och hur var maten, svalt man m.m.

Det har varit en jätte upplevelse att besöka landet Tanzania och att få lära känna människorna i byn Matanana och den Afrikanska kulturen. Det var viktigt för oss volontärer att respektera deras syn på kläder så vi fick ha kläder som täckte knäna och axlar. På daghemmet i Matanana kunde vi ha linnen med tjockare band. Afrikanerna ansåg att dessa delar skall täckas annars är man ”lösaktig”.

Toaletten som är en lyx variant låg i den byggnad vi volontärer bodde i. För att "spola" hällde vi i vatten och talettpapper fanns att köpa. När vi var och arbetade i grannbyn Bumilayinga så var det bara ett hål i backen med staket runt med stora springor. Toalettpapper fick vi ta med oss själva. Afrikaner använder inte papper utan deras vänstra hand.

Volontärernas dusch, vattnet som hamna i baljan efteråt gick till spolning av toaletten. Viktigt att vara sparsam.

Det finns ungefär 120 olika stammar i landet. De flesta stammar har sina egna språk, även om den större delen av befolkningen också talar swahili. I städerna pratar många engelska som affärsspråk. Vi lärde oss några fraser på Swahili så vi kunde kommunicera, främst med barnen men även med de äldre. De hade svårt att uttala bokstaven R så det blev ex Sala istället för Sara.

För att vi skulle kunna åka till Tanzania som volontärer var det en massa förarbete. Vaccinationer, malariatabletter, försäkring, visum, ställa in sig psykiskt och få ihop pengar till flygbiljetten och boende. Vi åkte med organisationen Volontärresor och betalade 15.000 kr för 12 v. vistelse vilket inkluderade hämtning på flygplats, safari, boende samt mat.Totalt blev kostnaden ca 30.000 kr för vår resa exklusive fickpengar. Vi fick ingen lön då vi åkte till ett u-land som är extremt fattigt och behövde vår hjälp. Under tiden vi arbetade på daghemmen så tog vi en liten tur på safari. Det var en upplevelse i säg, att få vara så nära vilda djur att man nästan kunde ta på dem. Safarin bestod av morgon- och kvällssafari i nationalparken Ruaha.

Den mat vi åt i byn bestod mest av ris och ibland ugali eller pasta. Det var denna mat som ingick i priset på vår resa. Som tur var fanns det en liten trevlig dam som jobbade i ”mzungushoppen” mzungu = vit. Hennes lilla skjul som låg i byn Matanana innehöll vad vi volontärer ville att hon skulle köpa in. Choklad och kakor bl.a. Denna dam åkte till Mafinga som låg en timma bort med lokalbuss och köpte in varor. Att bara äta kolhydrater och sötsaker gjorde att min mage var uppsväld och när jag väl kom hem hade jag lagt på mig 4 kg. Jag kände ett konstant sug på mat och socker då jag inte åt kött och hade brist på proteiner. Jag drömde om att öppna ett kylskåp och kunna välja vad jag vill ha, en ost macka med ett kallt glas juice. Ett annat mellanmål vi också köpte var frukt och avokade. Ibland fanns det frukt i byn Matanana annars fick vi åka till Mafinga eller Iringa. Viktoria, en kvinna som arbetar på daghemmet i Matanana har ett gigantiskt avokado träd på sin tomt. Hennes man sitter utanför huset och säljer dessa avokado som är jätte stora dagarna i ända och kostar ca 3kr.

Viktoria i byn Matanana som har ett jätte stort avokadoträd.

Innan det var dags att åka hem till Sverige hade jag ringt mamma och beställt exakt hur min hemkomsdag skulle se ut. Min familj och pojkvän skulle hämta mig på flygplatsen sen skulle mamma laga fiskgratäng och samtidigt skulle vi lyssna på afrikansk musik, en cd-skiva jag hade bränt i Tanzania. Jag ville också ha kladdkaka och Yvonnes (Jessicas mamma) hemlagade müsli.

Det är svårt att förklara men på något sätt så kändes det svårare att komma hem än att åka till Tanzania. I ett halvår hade man försökt ställa in sig på sin livs resa. Jag tänkte ofta hur kommer jag vara som person när jag kommer hem. Blir man förändrad av leva i en sådan annorlunda miljö som är så vitt skild från hur vi lever i Sverige. På vägen från flygplatsen stannde jag och familjen på COOP för att handla en julklapp till min storebror då julafton skulle äga rum om ett par dagar. Jag upplevde chock och sorg över allt det överflöd av mat och saker. Mitt upp i detta frågar min mamma om jag vill ha en kokbok. HALLÅ ser du inte att din dotter är i chock och har tårar på kinderna.

Både jag och Jessica saknar vår storfamilj och all gemenskap man delade med dem. Som min mammas kollega sa ”En gång Afrika ALLTID Afrika!” och snart är vi på väg igen.

Dagen började med en välförtjänt sovmorgon, vi gick ner för att äta frukost och efter det var det dags för mig och Karin och göra flätor närmare bestämt Kilimanjaroflätor. Vi hade förberet oss väl och inte duschat håret på en vecka. Jag började och den stackars "flätkvinnan" måste tyckt att jag var världens ynkligaste för jag grinade och ändå så anser jag inte att ja är håröm. Hon tvinnade bebishåret och drog så jag trodde att jag skulle vara utan hår tillslut. Jag hade så ont att hon pausa med mig och tog Karin före. Tillsammans satt vi i drygt fyra timmar och efter att vi var klara svor jag på att aldrig göra om det.  

Efter detta gick vi för att göra lite lunch, pasta med tomat och lök. När vi gick ner till gården igen möter vi Sanna, Maria, Justin och Enock dom har hyrt tvn, den enda tv i byn och berättar för oss att det är dags för disco. Oj vilken stämmning det blev på gården alla är glada och uppspelta. Det blev middag runt elden sen gick vi volontärer gick till träkojjan för att dricka några öl och kolla på solnedgången. Jag har haft sämre stunder i livet. Efter ett tag gick vi ner till barnhemmet och dansade som aldrig förr med barnen och ungdomarna. Kvällen var den bästa hittils.



Bilder från när vi gjorde flätorna. Klicka och dom blir större.
(Bild nr 3 är inte jätte seriös)

För några veckors sedan fick min pojkvän Kim en inbjudan på facebook till en grupp, "Insamling Matanana" min första tanke var att Sanna hade startat en facebook-grupp men så var inte fallet. Det var hans barndomsvän som också kommer härifrån Uddevalla. Hon skall åka till Matanana och hade startat en insamling inför detta. Vad är oddsen? Av alla ställen i hela världen så skall hon till Matanana och volontärarbeta på samma barnhem som vi gjorde i höstas och även kommer återvända till hösten igen.

Vi träffades för första gången i torsdags på Kims lillebrors studentskiva och det blev en hel del snack om Matanana. Jag skickar med henne lite småsaker till Tumaini, fotoalbum, tröja och choklad.

Hon flyger till Tanzania imorgon söndag och i början på nästa vecka sitter hon runt elden tillsammans med alla underbara barn och ungdomar. Behöver jag ens säga att jag är avundsjuk?



En kväll runt elden i "vardagsrummet". Bästa stunden på dagen.

I fredags fick vi besök från norr närmare bestämt Mora. Sist vi såg Martina var i oktober då vi vinkade hejdå till henne i ett varmt Iringa i Tanzania. Fredagen spenderades på en fin utsiktsplats här i Uddevalla med räkor och vin. Igår tog vi oss ner till Göteborg och Slottsskogen där vi mötte upp ytterligare några goa folk, vissa av dom hade också volontärarbetat i Tanzania. Kvällens sista timmar dansade vi oss svettiga på Trädgrån's dansgolv. Bästa helgen på riktigt länge.



Martina, jag och Sanna