Fortsättning på de första inlägget om Eva m. familj.

 

Evas mamma tog ingen bromsmedicin mot sin aids därför blev hon heller inte starkare. Vi tog med Salome dit en dag för att hon skulle försöka övertyga henne om att kämpa för att överleva och börja med bromsmedicin mot sin dödliga sjukdom. Efter många diskutioner fram och tillbaka gick hon med på att följa med till sjukhuset i Mafinga för att göra rutinkontrollerna för att sedan kunna börja med bromsmedicinen. Vem kan klandra denna kvinna för att hon har mist sin livslust. Hennes man dog under graviditeten, tvillingpojken dog vid förlossningen, hon kan inte längre försörja sina barn och hennes kropp håller sakta på att tyna bort. Det finns ingen som egentligen kan säga åt henne att kämpa för att överleva, kanske allra minst vi som aldrig vairt med om något i närheten av detta och kommer med all sannolik heller aldrig behöva vara det. Men om hon inte kämpar för sig egen skull så måste hon kämpa för sina barns skull.

 

Hon åkte tillsammans med Rahema (dagisfröken i Bumilayinga) till sjukhuset upprepade gånger och efter sina alla rutinkontroller så började hon med bromsmedicin (gratis i Tanzania). Eva blev omhändertagen av Rahema som också bor granne med familjen. Varje morgon går Rahema till Mama Eva för att se till att hon får i sig sin bromsmedicin på morgonen.

 

Tiden går och lilla Eva blir allt starkare då hon blir omhändertagen av Rahema, lika så henne mamma. Ibland går Mama Eva de 800 meter till daghemmet för att äta lunch där och efter ett par månader hade hon även ork till att hjälpa till på fälten korta stunder vilket var underbart att se. För varje vecka som går så fäster vi oss bara mer och mer för Eva. När vi först mötte hennes så var hon som vi nämde mycket undernärd och nu ser man inga tecken av det och hon ler och skrattar mycket. Allt går åt rätt håll och vi hoppas att Mama Eva och Eva fortsätter i den riktningen även om vi inte får följa utveckligen på plats.

 

Blandade bilder från våra två resor till Matanana, Tanzania 2010 & 2011/2012.

Minns min första riktiga kväll runt elden i Matanana i början av september 2010. Den första gången jag hörde dessa underbara barn och vuxna sjunga tillsammans runt elden. Jag blev djupt berörd och visste att min dröm gått i uppfyllelse. Jag skulle få spendera tre månader på barnhemmet, jobba med och lära känna dessa fantastiska människor. Efter den resan har jag hunnit med ytterligare en åtta månaders lång resa till Matanana.

Jag har två familjer. En i sverige och en i Tanzania.