Åh, har alltid varir så sugen på att åka till Afrika occh jobba som volontär, men det e just den psykiska delen jag är rädd för. Hur skadat blir psyket egentligen när man kommer hem igen och inser vilka totalt skilda liv vi lever?

Blogg.se hade fått in tips om vår blogg och tack vare detta är vi med på framsidan idag. Fantastiskt roligt!


Till er nya läsare som känner er vilsna, här kan ni läsa lite om oss.

Hej! Jag blev så otroligt glad när jag läste vad ni gör för barnen i afrika.
Jag är en tjej på 15år som drömmer om att också kunna hjälpa till.. Undrar om det kräver någon speciell utbildning, vad isf? Kram!

För er som inte hängt med så länge, här kan ni läsa om hur några av barnen hamnade på barnhemmet som vi jobbade på under hösten 2010 och kommer återvända till den 8 september. 




Här hittar ni berättelserna om barnen!

Vaknade när solen gick upp. Jag och Adam låg kvar och lyssnade på musik i huset medans Sanna och Karin gick ut för att göra frukost. Dom stekte ägg och bröd över den öppna elden och det smakade gudomligt. Vi gick bort till dagiset för att måla vidare och leka med barnen. Jag hjälpte en av fröknarna Mery med maten jag gillar verkligen henne hon har alltid ett leende på läpparna och hennes son är helt underbar. Efter maten hjälpte vi Rahema med att rensa två killars fötter från mask. Fötterna börjar ruttna, det är så fruktansvärt.

Klockan två bar det av hemmåt (Matanana) igen och på kvällen var det härlig stämmning runt elden. Känns konstigt att det bara är två veckor kvar tills jag lämnar dehär stället, jag vet att jag kommer sakna allt och alla så fruktansvärt mycket.

Denna dagen är svårslagen jag, Sanna, Karin och Adam åkte till barnhemmet som håller på att byggas i Bumilayinga för att övernatta där. Vi hjälpte till vid dagiset hela dagen och hann bl.a. med att måla det första lagret med vit färg i deras "lerhus". Efter det gick vi bort till barnhemmet, dom kunde inte placerat huset bättre för utsikten är magisk. Vi satt där i dörröppningen hade Elton johns låt ”circle of life” på högsta volym och de kändes som vi satt på en klippa i lejonkungen och kollade ut över landskapet. Efter att solen gått ner tände vi en eld och satt under den stjärnklara himmelen i flera timmar grillade korv, lyssnade på musik och bara njöt.

(Detta är alltså barnhemmet jag och Sanna åker ner för att färdigställa.)

Vi har tidigare varit och föreläst på en kvinnofrukost i Dalabergkyrkan och på gymnasieskolan i Tanum. Nu på onsdag gäller det igen denna gången pratar vi efter en sopplunch i Bävekyrkan här i Uddevalla.

Onsdagen den 31/8 kl. 12.00, Bävekyrkan i Uddevalla. Alla är välkomna att komma och lyssna.

Jag följde med Tumaini som är 13 år till en grannby till Matanana för att  vara hennes stöd  då hon skulle dra ut en död tand. Vid ”sjukstugan” som fungerar lite som en vårdcentral, där finns det en doktor och en sjuksköterska. Om de har någon utbildning överhuvud taget är tveksamt.

Väntetiden för att komma in till doktorn fungerar som så, att först dit först in, men alla gick före och ställde sig längst fram i kön ändå. Efter några timmar hjälpte en afrikan oss att komma längst fram i kön och det var för att jag var vit.

Tumaini var så rädd och blyg så att jag fick prata för henne. Jag förklarade att hon hade ont i en tand och ville att dom skulle dra ut den. Sen gick vi ut och väntade på att få komma in till sjuksköterskan. Av sjuksköterskan fick vi tabletter och jag förmodar att det är något för smärtan efter dom dragit ut tanden.

När doktorn väl kom så tog han det väldigt lugnt. Han tog på sig handskar och började göra iordning sprutor. Först efter en halv timma tar han emot den första patienten. Som tur var vi nummer två. Doktorn bytte aldrig handskar mellan patienterna. Först ber doktorn mig att jag ska sätta mig på en säng en bit bort, men nej, jag ville sitta bredvid Tumaini och hålla hennes hand. Doktorn bedövar med två kraftfulla nålstick i tandköttet. Han hade luft kvar i sprutan och höll den inte still och det knakade  högt. Det värsta var att hon satt helt tyst men jag såg alla ryckningar i ansiktet och hela kroppen blev förstelnad. Efter bedövningssprutan skulle man vänta i minst 6 min så att bedövningen verkligen hjälpte. Men det finns nog inte någon bedövning som hjälper mot hans metoder. Doktorn använde verktyg som såg ut som en skruvmejsel och tång. Strackars Tumaini hade inte velat uppleva detta. Jag får se hennes tand eller vad som var kvar av den efteråt. Hela tanden var rutten, svart och smulades sönder.

Nog för att denna dag redan hade innehållit hemska upplevelser......

Runt elden på kvällen fick jag reda på två hemska saker till. För ungefär en vecka sedan blev en 10-årig flicka våldtagen i Bumilayinga. De har inte hittat personen som förgrep sig på flickan, blir så arg. Det andra var att en volontär fick bevittna att en lärare slog sina elever. En massa barn var uppradade och läraren tog en gren, tog bort alla löv och bad barnen ställa sig på alla fyra. Volontären berättade att en del barn hann undan och gömde sig eller bara la sig platt på backen. Volontären såg en panik i dessa rädda ögon.

Märkt skillnad på statistiken idag, det tackar vi Kan Dee för. Kul med nya läsare, hoppas ni följer med på vårat äventyr som startar på riktigt den 8 september då vi sätter oss på planet som åter igen skall ta oss till Tanzania.

Vi heter alltså Jessica och Sanna vi är båda 21 år gamla under hösten 2010 åkte vi ner till en liten by i Tanzania för att jobba på ett barnhem under tre månader. Tre månader som förändrade våra liv. Vi förälskade oss i landet människorna och kulturen. När vi kom hem i slutet av december startade vi en insamling och det tog inte lång tid innan  vår nästa resa var planerad. Denna gången stannar vi om allt blir som planerat i ett halvår för att bygga klart ett barnhem som står halvklart, ge fler barn skolkläder så dem får möjlighet att gå i skolan och sist men inte minst vill vi ge fler barn minst ett mål mat om dagen.

Insamlingen har vi startat själva och allt arbete kring detta sker på vår fritid. Våra resor betalar vi själva så varenda krona går oavkortat till vårt projektet.

Vill DU hjälpa barnen i en fattig by i Tanzania?

Lämna ett bidrag på BG: 713-1972 (Insamling Tanzania).

Vi är så tacksamma för alla som engagerar oss i vårt projekt. Igår fick jag sms från min vän Martina hennes mormor skulle rensa garderoben och undrade vad vi behövde, även hon, hennes syster och pojkvän skulle rensa. I dag hade en kollega rensat ur sin garderob och ville skänka tre soppåsar fyllda med kläder. Pappa kom hem från jobbet med massa skor som hans jobbarkompisar hade skänkt. Det var allt ifrån fotbollskor till till små finskor.

Just skor är så viktigt i Bumilayinga (byn vi skall bygga barnhemmet i) då det finns mask i marken som kryper upp i fötterna och om man inte ser efter detta så sprider sig maskarna och tillslut ruttnar fötterna. Så fruktansvärt vidrigt och detta kan alltså enkelt förhindras med skor.





Bild 1: Yosuf i Bumilayinga vars häl är helt fylld med mask
Bild 2: Jag (Jessica) rensar mask från Yosufs fötter med hjälp av nål och rakblad.