"Beckham" 1 år

 
 
 
 
 
 
 
Vi har fått en ny medlem i familjen som heter Nicki men vi kallar honom Beckham. Byledningen kontaktade projektledaren för Moyo Kwa Moyo och berättade att det fanns en liten pojke i behov av hjälp. I tisdags flyttade han till Matanana men det är fortfarande lite oklart om han kommer att bo där för alltid eller om det är för ett tag. Beckham är ett år gammal. Hans mamma gick bort för en kort tid sedan och pappan tog inte hand om honom  så han fick bo hos sin mormor. Han har troligtvis mask i magen för den är jätte uppsvälld, nästan som två bollar på vardera sida av magen. Han kommer från byn Ulole där en av daghemsverksamheterna finns. Byn är väldigt fattig och det märks tydligt att den har inte utvecklats lika mycket som Matanana har gjort de senaste åren. De som bor i byn Ulole är väldigt tacksamma för all hjälp de får och de är givmilda av det lilla de har, även mark har skänkts bort till Moyo Kwa Moyo.
 
Det var underbart att se  från första stunden Beckham kom att alla tog hand om honom och han blev en i familjen direkt. Det är en av de bra sakerna med den afrikanska kulturen att man blir alltid varmt välkommen som en i familjen. Det ar samma visa hos den familjen jag bor hos nu, hon säger att hon är Mama Sanna na Linnea och hennes barn kallar oss for dada (syster). Här finns det inga gränser på vem som tillhör familjen. Det är därför det ibland bor väldigt många under ett tak för de tar hand om sina släktingar vare sig de är fattiga och knappt har råd att försörja sina egna barn. 

Fem skönheter!

 

Whitty och Sara.

 
En oerhört ointressant video på två småtjejer jag saknar oerhört mycket.

Eva får givarkläder.

 
Älskade lilla Eva får givarkläder. Tack till er alla som skänkt!

Evas framsteg.

Fortsättning på de första inlägget om Eva m. familj.

 

Evas mamma tog ingen bromsmedicin mot sin aids därför blev hon heller inte starkare. Vi tog med Salome dit en dag för att hon skulle försöka övertyga henne om att kämpa för att överleva och börja med bromsmedicin mot sin dödliga sjukdom. Efter många diskutioner fram och tillbaka gick hon med på att följa med till sjukhuset i Mafinga för att göra rutinkontrollerna för att sedan kunna börja med bromsmedicinen. Vem kan klandra denna kvinna för att hon har mist sin livslust. Hennes man dog under graviditeten, tvillingpojken dog vid förlossningen, hon kan inte längre försörja sina barn och hennes kropp håller sakta på att tyna bort. Det finns ingen som egentligen kan säga åt henne att kämpa för att överleva, kanske allra minst vi som aldrig vairt med om något i närheten av detta och kommer med all sannolik heller aldrig behöva vara det. Men om hon inte kämpar för sig egen skull så måste hon kämpa för sina barns skull.

 

Hon åkte tillsammans med Rahema (dagisfröken i Bumilayinga) till sjukhuset upprepade gånger och efter sina alla rutinkontroller så började hon med bromsmedicin (gratis i Tanzania). Eva blev omhändertagen av Rahema som också bor granne med familjen. Varje morgon går Rahema till Mama Eva för att se till att hon får i sig sin bromsmedicin på morgonen.

 

Tiden går och lilla Eva blir allt starkare då hon blir omhändertagen av Rahema, lika så henne mamma. Ibland går Mama Eva de 800 meter till daghemmet för att äta lunch där och efter ett par månader hade hon även ork till att hjälpa till på fälten korta stunder vilket var underbart att se. För varje vecka som går så fäster vi oss bara mer och mer för Eva. När vi först mötte hennes så var hon som vi nämde mycket undernärd och nu ser man inga tecken av det och hon ler och skrattar mycket. Allt går åt rätt håll och vi hoppas att Mama Eva och Eva fortsätter i den riktningen även om vi inte får följa utveckligen på plats.

 

 
En glad Eva efter att hon fått kläder av oss (givarkläder).
Försöker ladda upp en film på Eva men det vill inte funka som jag vill så det får vänta tills imorgon!
 

What if god was one of us.

Hon föddes den 29 juli 2011 en liten flicka som berörde mitt hjärta på ett sätt som ingen annan gjort. Första gången jag såg henne i mitten av september låg hon ute på ett fält i stekande sol med ett skynke över sig. Hennes aidssjuka mamma satt intill henne så mager och kraftlös. När jag tittade in i hennes ögon kunde jag bara se en känsla, hjälplöshet! Mamman kunde inte amma flickan då hon inte hade någon bröstmjölk. När vi sätter oss ner och lyfter på skynket ser vi ett vackert litet spädbarn och intill hennes sköra kropp ligger en nappflaska med mjölk som stank surt och när vi kollade i den låg det ett par döda flugor.

 Vi ville ta med oss flickan till daghemmet för att tvätta av henne och mata henne med ny mjölk. Så det var precis vad vi gjorde. Sanna fick bära hennes då jag var livrädd eftersom hon var så extremt liten och andades oregelbundet och sällan.

När vi kom till daghemmet i Bumilayinga hjälpte fröknarna oss att klä av hennes för att tvätta av henne. Hon stank kiss och hade säkerligen burit samma kläder i flera dagar. Men det som kändes jobbigast att se var hennes extremt magra kropp. Redan med kläderna på hade vi förstått att hon var mindre än normalt men det var först när hon badas och vi såg hennes armar, ben och uppsvällda mage som vi insåg hur akut detta faktiskt var.

Efter att hon badats gjorde Sanna ett försök till att mata henne med nygjord mjölk i en nydiskad nappflaska. Mjölken bara rann ner längs hennes mungipor, hon hade knappt någon kraft att suga i sig sin mat.

När jag skulle sova den kvällen snurrade tankarna på högvarv i mitt huvud. Varför måste livet vara så orättvist? Hennes mamma födde tvillingar med tvillingsonen överlevde inte. Och under graviditeten dog pappan i aids. Så denna bedårande flicka var ensam kvar tillsammans med hennes 3 äldre syskon och hennes döende mamma.

I ett sådant läge finns inga val men heller inga tvivel. Vi måste hjälpa denna lilla flicka att överleva men också hennes familj.

Dagen därpå tog vi med en massa givarkläder och tyblöjor för att ge henne. Ett par dagar senare åkte vi till Mafinga, där vi köpte madrasser, ris, olja, socker, salt, ljus, tändstickor, tomat, lök m.m.

När vi åkte och lämnade detta till familjen kollar mamman oss i ögonen och viskar lågt ” mungu akubariki” som på svenska betyder ”gud välsigne er”. Det var ord som gick rakt in i hjärtat.

För er som följt oss på bloggen så antar jag att ni redan listat ut att denna lilla flickans namn är Eva.



Fortsättning på historien om Eva kommer!

Dansar till Michel Jackson.


Alfa fick åka till sjukhuset.

Alfa
I ett par dagar har man märk på Alfa att han inte varit sig lik. Han brukar vara överallt och ingenstans och leka med de andra barnen men nu var han tystlåten, frusen och sökte vår närhet.
Alfa har aids och det visade sig att han blivit sjuk. Som ni säkert vet förssvagas immunförsvaret ordentligt när man har aids och en liten infektion kan bli livshotande. Alfa fick åka till sjukhuset där han fick regelbundna penicillininjektioner. Han blev kvar där i två nätter och har äntligen kommit tillbaka lika busig som vanligt.
I ett par dagar har man märk på Alfa att han inte varit sig lik. Han brukar vara överallt och ingenstans och leka med de andra barnen men nu var han tystlåten, frusen och sökte vår närhet.  Alfa har aids och det visade sig att han blivit sjuk. Som ni säkert vet förssvagas immunförsvaret ordentligt när man har aids och en liten infektion kan bli livshotande. Alfa fick åka till sjukhuset där han fick regelbundna penicillininjektioner. Han blev kvar där i två nätter och har äntligen kommit tillbaka lika busig som vanligt.

Alfani Manguli

Alfani eller Alfa som han kallas är en liten kille på 6 år och har AIDS. Alfas föräldrar gick bort i AIDS och efter det fick han bo hos sin mormor. Att ta hand om Alfa var jobbigt för mormorn så han fick flytta till byn Matanana och blev där en av de första medlemmarna i storfamiljen. Alfa hade återupprepande AIDS relaterade lunginflammationer och var väldigt sjuk när han kom till storfamiljen. (Projektledaren Ewout gifte sig 2007 med sin tanzanianska fru Salome och bildade storfamiljen tillsammans. Storfamiljen består av Salomes syskon och föräldralösa barn, totalt 20 personer).

 

Alfa är väldigt skör och blöder ofta och kom till oss volontärer för han ville ha hjälp att plåstra om sina sår. Alfa håller alltid något i händerna och är som en liten skrotnisse som går i sin egen värld. Alfas bästa kompis är Rupumuko.

 

Idag tar Alfa bromsmedicin och går  på regelbundna undersökningar och håller sin sjukdom i schack. Det är många i byn Matanana som har HIV/AIDS och många föräldrar dör och lämnar sina barn efter sig.


 

 


Asakia

Asakia är en liten pojk som kommer till daghemmet för att leka och äta mat på vardagarna. Innan han kom till oss var han ”ingen”.


Det hela börja med att projektledaren Ewout var ute på en promenad och såg en man. Dom började prata och plötsligt hör Ewout ett ljud och frågar -vad är det som låter? Mannen svarade att det är inget speciellt. Ewout insisterade på att ta reda på vad som lät och gick in i det mörka skjulet och såg en skrämd liten pojk. Han fick då reda på att mannen hade en son som var inlåst och ingen kände till hans existens. Mannen förklarade att hans farfar en gång i tiden hade mördat en person så därför hade hans son fått guds straff.

Pojken, som heter Asakia har inte fått guds straff, han har Down Syndrom. Att leva i en fattig by i Tanzania är inte lätt – men att dessutom vara sjuk eller ha ett handikapp är ännu svårare. 

Nu mer är Asakia en glad och sprallig pojk och älskar låten Jingle Bell. Asakia och hans pappa har ett helt annant förhållande idag. En gång som särskilt värmde mitt hjärta var när jag såg att pappan lät Asakia sitta på en cykel och pappan ledde runt honom och Asakia skrattade högt.

 


Witnesy Kayoka

Witnesy är 2,5 år och lillasyster till Pumucko. Hon kom till barnhemmet våren 2009 efter att hennes mamma lämnat bort henne. När hon kom var hon väldigt liten och mager. Hon har nu utvecklats till en otroligt intelligent tjej som tar efter precis allt man säger och gör. Hon är den charmigaste unge man kan tänka sig och älskar all uppmärksamhet hon får. Trots att hon inte ens är tre år så har hon otroligt mycket rytm i kroppen och dansar hela tiden.




 


Benison Ilomo

En 8 årig kille med HIV som till en början bara var ett dagbarn i Matanana men efter att ha kommit blåslagen dit ett flertal gånger kollades detta upp och det visade sig att han blev misshandlad av sin moster där han då bodde. Han bodde där eftersom hans mamma hade dött i ADIS och pappan vet man ingenting om. Under våren 2010 började han bo på heltid på barnhemmet. Benison hade tidigare blivit avstängd från skolan pg.a att lärarna tyckte han var våldsam, han var också väldigt tillbakadragen när han kom till barnhemmet. Nu i början på 2011 börjar han i skolan igen, han går på bromsmedicin och är den mest underbaraste kille man kan tänka sig. Han dansar dessutom som en gud.




Zawadi Telekezwa

Den här bedårande 3,5 åriga kille kom till barnhemmet då han hittades övergiven på en åker för drygt två år sedan. Man vet inget om vad han har varit med om innan den dagen och heller inte vilka hans föräldrar är. Han fick namnet Zawadi som betyder gåva på swahili. Han har ett leende som får alla att smälta men när han är ledsen kan ingen få han glad. Zawadi söker alltid kärlek och närhet som man självklart inte kan motstå att ge honom.




Rupumuko Kayoka

En ganska blyg 8-årig kille som har samma pappa som Witnesy som också bor på barnhemmet. Några volontärer träffade på han i en grannby hösten 2009, då extremt undernärd och beroende av alkohol. Dom fick med han till barnhemmet där han nu har bott i nästan 1,5 år. Han har blev av med sitt alkoholberoende och går nu i skolan. Man ser han aldrig utan Alfa, Benison och Zawadii vid sin sida. Underbara Pumuko kan vara den enda Afrikan vi träffat utan någon rytm i kroppen, men med sin beniga kropp dansar han runt med dom andra barnen lika lycklig för det.



Sara Mzena

Minsta tjejen på gården hon är 1,5 år och kom för att bo på barnhemmet i Matanana under våren 2010 efter att hennes styvmamma flera gånger försökt att dränka henne. Har troligen fått någon hjärnskada efter detta för hon utvecklas inte helt riktigt. Hon har sagt sina första ord och staplar runt på sina ostadiga ben alltid med ett busigt leende på läpparna.



Ett barn om dagen

Vi kommer skriva lite bakrund om barnen som bor på barnhemmet i Matanana dom följande dagarna. Det kommer upp ett barn varje dag. Detta är barn som bor på barnhemmet av många olika andleningar. Barn som bl.a. blivit föräldralösa, misshandlade eller övergivna.


RSS 2.0