Väljer ni att skänka pengar till vår insamling ska ni veta att varenda krona ni skänker går direkt till barnen i Matanana.

Det finns tre grannbyar till Matanana med många föräldralösa barn (Yatimabarn);

     -Bumilayinga

     -Ulole

     -Mtula

Detta är ”ugali huset” på gården Matanana. Där äter Yatimabarnen lunch.

Till dessa fyra daghem kommer det drygt 200 Yatimabarn som äter lunch måndag till fredag. Sedan finns det andra barn som inte är Yatimabarn och har lång väg till skolan och blir därför utan mat många timmar tills de kommer hem efter skolan. Barnen går i skolan mellan 8-14 och innan det är dags för att gå hem arbetar ofta barnen på lärarens åker.

Vi hoppas genom vår insamling att fler barn kan få äta lunch.

Detta är en av de tre kvinnorna som arbetar på daghemmet i Bumilayinga.

Matanana är den enda byn som har både ett daghem och barnhem. På barnhemmet bor det ca tio barn på heltid. Dessa barn har inga föräldrar eller släktingar som kan ta hand om dom. Några av dom barnen är Sara Mzena, Rupumuko Kayoka och Benison Ilomo. Det finns 6 tjejer i åldrarna 13-19 år som bor tillsammans med barnen på barnhemmet och de är värda all respekt. De tar hand om barnen innan och efter skolan, samtidigt som dom lagar mat, städar och tvättar. Med andra ord tar hand om allt som händer på gården.

Just nu i detta ögonblick som kortet tas ....oops.... just det, i Afrika har barnen inga blöjor.

 
Lunch på daghemmen.

Yatima barn (betyder föräldralösa barn) står och väntar på att få tvätta sina händer inför maten. Det är viktigt att tvätta händerna för de äter med fingrarna. Yatima barn lever vanligtvis med någon släkting (faster, moster etc) och kommer under vardagarna och äter Ugali (majsgröt) och bönsås. Denna måltid är oftast den enda maten de får på hela dagen.

Ugali med bönor = ”Nationalrätt” som finns över allt i Tanzania. Ett fåtal gånger kan lunchen bestå av ris med bönsås men det skedde inte så ofta för det var en lyx. Ibland stod volontärerna eller andra besökare från Sverige med lite pengar som kunde förgylla dagen med frukt, banan, papaya och mango.

Uji = majsvälling.

Skoluniform i Tanzania.

Här är de skoluniformer som används i detta området och de består av röda tröjor, vita skjortor, blåa shorts/kjol. Det är krav på att bära denna skoluniform annars riskerar man att bli avstängd eller misshandlad. Vi har även hört att de skall ha sockar men de flesta äger inte ens skor.

Skoluniformen går i arv tills den inte går att använda längre. Därför finns det ett stort behov att inhandla nya.

En grannby, Bumilyinga.

En grannby till Matanana där man har byggt ett barnhem. Väggarna och taket är på plats sedan 2010, men det saknas vad vi vet fortfarande indredning, kök och toalett mm. I detta barnhem är det tänkt att barn som inte har föräldrar eller släktingar skall bo. Tanken är att volontärer skall driva runt detta med hjälp av den svenska projektledaren Ewout Van Alphen.

Snickaren Peter lägger tak på barnhemmet i Bumilayinga.

Här målar vi i ett rum i barnhemmet. Den vita färgen består av kalk, vatten och lim.

Golv och väggar i barnhemmet är byggt med tegelstenar. De tillverkar dessa själva genom att  gräva en grop, blandar till jord och vatten till en röra och häller över detta i rektangulära formar. Sedan bränns tegelstenarna i denna ugn.

Yatimabarnen hjälpte oss på sin lunchrast att bära jättetunga tegelstenar som skall bilda golv i barnhemmet.

713-1972, Insamling Tanzania

60 kronor: Skollunch till ett barn varje dag i en månad.

70 kronor: En skoluniform som gör att ett barn får gå i skolan.

25 000 kronor: Färdigställa barnhemmet i Bumilayinga.

Jag lärde känna en underbar människa i Matanana. Hon heter Tumaini Kiswaga och är 19 år gammal. Hon var en av dem de gjorde allra ondast i hjärtat att lämna. Vi har haft kontakt via telefon en del sedan jag kom hem och jag saknar henne så att de gör ont. Idag när vi pratade berättade jag om all snö vi har här hemma då talar hon om att hon är rädd för snön. Och när jag frågade om hon ville komma till mig idag så säger hon "jag kommer vara hos dig ikväll men du kommer inte att se mig". Jag bara ler när jag tänker på det. Vi lever i två otroliga skilda världar men det ska inte få hindra vår vänskap.


Jag och Tumaini påväg hem från picknick.
Urafiki är Swahili för vänskap.

I några av byarna där vi jobbade finns det maskar i marken. Maskarna kryper upp i fötterna och förökar sig så och om man inte ta bort dom direkt lägger dom ägg och det blir bara fler och fler och tillslut ruttnar fötterna. Då tvingas barnen att krypa. Detta är vidrigt att se och en enkel lösning är att köpa skor till alla barnen då chansen att få mask minskar radikalt.





Detta är Yusuf i Bumilayinga. Han har lindigt med mask men vi försöker rensa hans fötter så gott vi kan.

Vi hjälpte även till att rensa fötterna på en tjej vars fötter var riktigt illa däran och var helt "uppätna" av mask. Hon kryper och har även fullt med mask på knäskålarna och under fingernaglarna. Vi skar i hennes fötter och knäskålar med rakblad för hon hade ingen som helst känsel kvar.