Kvarlämnad sovsäck bortskänkes

 
 
 
 
 
 
Förra veckan följde vi med hem till en flicka i 10 års åldern efter engelska lektionen. Flickan bor tillsammans med sin mamma. Pappan gick bort för flera år sedan. De har två lerhus med halmtak, fast de använder bara det ena. Det andra huset har ingen dörr eller fönster. Frågan är om bygget av huset har blivit stillastående på grund av faderns död.
 
 
 
 
När vi kom dit var hennes mamma på deras shamba (fält). Vi fick komma in och såg  att det var två rum, ett där de lagade mat och i det andra sover de pä jordgolvet utan  filt men med ett tygstycke som täcke. Vi bestämde ett möte med flickan någon dag senare vid kl. 4 direkt efter hon hade slutat skolan. Hon hon kom närmare  kl 6 med en hacka pa ryggen, troligtvis hade hon och hennes klasskamarater arbetat pa lärarnas fält. Tragiskt. Vi gick tillsammans hem till henne för att ge bort en kvarlämnad sovsäck från en volontär och  två filtar. På vägen fnittrade hon och kunde inte sluta le varje gång vi tittade på henne. Hon bet sig i läppen för att inte visa att hon var glad. Det var härligt att få veta att nu har hon det lite varmare om nätterna, hon och sin mamma.

Vi gör "hembesök" för att se hur barnen bor

 
 
 
 
Undervisningen i Engelska varje onsdagseftermiddag är väldigt populär.  Det är andra primaryelever som inte tillhör Moyo kwa moyo som har valt att gå dit. De här barnen har ledigt enbart en eftermiddag i veckan från skolan men då väljer de frivilligt att gå till vår lilla skola.
 
Efter varje lektion följer vi med ett barn hem till deras hem. Vi vill se hur deras hemsituation ser ut och lära känna dem som individer. Först besökte vi två bröder som har det hyftsat bra hemma jämfört med många andra. De har dock  en sjuk släkting som bor där. Hon har TBE och är väldigt undernärd, förmodligen även AIDS. Hon är så smal att det bara är skinn och ben kvar och livsglädjen i hennes ogon ser ut att ha slocknat. Hennes tre barn bor också där. ,Deras pappa har stuckit ifrån sin faders roll och vill inte ta något ansvar for familjen men som tur är har de en släkting som kan hjälpa dem. Jag tycker det är fint att de hjälper varandra och om det tragiska skulle hända att den sjuka mamman dör så kommer garanterat de andra att ta hand om hennes barn.
 
Vi frågade om det finns något familjen skulle vilja ha hjälp med. Hon svarade; "Så länge ni ser till att barnen får mat är vi tacksamma och nöjda". Så underbart att hon inte drog en lång lista med saker till sig själv utan hon tänkte på sina barn och hennes släktings barn i första hand., rörande. Familjeförhållanden ser inte likadant ut här i Tanzania som i Sverige. De visar sällan  kärlek mellan varandra, i allafall inte den sort kärlek vi är vana att se.  Ramlar ett barn hemma i Sverige och börjar skrika och gråta hade vi tagit upp barnet i  famnen och tröstat det. Här ställer man barnet på fötterna, klappar lätt på ryggen och säger pole (stackare).
 

Lek och sång i Bumilayinga.

 
En dag som innehöll fiskedamm, lek och sång med skolbarnen i Bumilayinga.
 

Movie-time.

En förmiddag tog vi med vår dator+högtalare och en generator till huset i Bumilayinga och hade en filmdag med dagbarnen. Vi började med Lejonkungen och avslutade med Hitta Nemo. Går inte beskriva, måste upplevas!
 

Besök på ett Italienskt barnhem

En dag åkte vi och besökte ett Italienskt barnhem för att få insperation till vårt barnhemsbygge i Bumilayinga. Barnhemmet befinner sig några byar bort från Matanana. De drivs av  några italienare som när vi vatr där var på besök i Italien annars arbetar de på plats i Tanzania. Det hade varit roligt och intressant att fått pratat med de som startade det. Barnhemmet har även en koppling till ett sjukhus som ligger i närheten och allt blir sponsrat av goverment (fungerar som en kommun).
Vi blev förälskade i det här barnhemmet, hela upplägget var fantastiskt uttänkt. Vid varje spjälsäng stod det barnens namn, var de kom ifrån, när de var födda och annan viktig information till exempel om de behövde någon speciell medicin. Hela stället var upplagt på ett afrikanskt vis och det är viktigt för att barnen ska kunna fortsätt leva på det sättet i framtiden, eftersom när de blir äldre fyttar det ifrån barnhemmet.
Det var många afrikanska kvinnor som jobbade där och alla hade var sin arbetsuppgift, någon lagade mat, tvättade, städade, hade hand om barnen eller sjukstugan.
Barnen som bodde på barnhemmet var i åldrar ett till fyra år och de var alldeles underbart söta när de låg i deras spjälsängar. Det här lilla studiebesök var väldigt roligt, intressant och lärorikt.
En dag åkte vi och besökte ett Italienskt barnhem för att få inspiration till vårt barnhemsbygge i Bumilayinga. Barnhemmet befinner sig några byar bort från Matanana. Det drivs av några italienare, men de var just då på besök i Italien, annars arbetar de på plats i Tanzania. Det hade varit roligt och intressant att fått pratat med de som startade upp och driver barnhemmet. Barnhemmet har även en koppling till ett sjukhus som ligger i närheten och allt blir sponsrat av the goverment (fungerar som en kommun).
Vi blev förälskade i det här barnhemmet, hela upplägget var fantastiskt uttänkt. Vid varje spjälsäng stod det barnens namn, var de kom ifrån, när de var födda och annan viktig information till exempel om de behövde någon speciell medicin. Hela stället var upplagt på ett afrikanskt vis och det är viktigt för när de blir äldre flyttar de ifrån barnhemmet och ska klara sig själva.
Det var många afrikanska kvinnor som jobbade där och alla hade var sin arbetsuppgift, någon lagade mat, tvättade, städade, hade hand om barnen eller sjukstugan.
Barnen som bodde på barnhemmet var i åldrar ett till fyra år och de var alldeles underbart söta när de låg i deras spjälsängar. Det här lilla studiebesök var väldigt roligt, intressant och lärorikt.



Två unga tjejer gravida.

Två unga tjejer gravida.
I höstas blev två unga tjejer gravida, den äldsta, Tumaini gick ut secondaryschoo nu i oktober och är 20 år gammal. Den andra tjejen, Cecilia som är 19 år hade ett år kvar men blev avstängd från skolan för att det är inte tillåtet att ha en partner när du studerar i primaryschool eller secondaryschool i Tanzania.
Det är svårt att få en lyckad framtid om du blir gravid som ung. Det är väldigt viktigt att studera vidare efter secondaryschool om du vill ha ett framgångsrik yrke. Det kommer bli ännu svårare för den Cecilila som inte ens ha gått klart secondaryschool.
Vi hjälpte de båda tjejerna med att starta eget, det viktiga när du hjälper någon är att de ska kunna bli självförsörjande i framtiden. Det är extra viktigt att deras inkomst ska bli långsiktig för dem själva och deras ofödda barn.
Tumaini startade en shop där hennes tanke är att sälva vardagssaker för de som lever i Matanana, tvål, olja, grönsaker mm. Cecilia startade försäljning av grisar, hon ska föda upp och sälja dem.
I höstas blev två unga tjejer gravida, den äldsta, Tumaini gick ut secondaryschool nu i oktober och är 20 år gammal. Den andra tjejen, Cecilia som är 19 år hade ett år kvar men blev avstängd från skolan för att det är inte tillåtet att ha en partner när du studerar i primaryschool eller secondaryschool i Tanzania.
Det är svårt att få en lyckad framtid om du blir gravid som ung. Det är väldigt viktigt att studera vidare efter secondaryschool om du vill ha ett framgångsrik yrke. Det kommer bli ännu svårare för den Cecilila som inte ens ha gått klart secondaryschool.
Vi hjälpte de båda tjejerna med att starta eget, det viktiga när du hjälper någon är att de ska kunna bli självförsörjande i framtiden. Det är extra viktigt att deras inkomst ska bli långsiktig för dem själva och deras ofödda barn.

Tumaini startade en shop där hennes tanke är att sälja vardagssaker för de som lever i Matanana, tvål, olja, grönsaker mm. Cecilia startade försäljning av grisar, hon ska föda upp och sälja dem.

JULAFTON 2011.

En julhelg som innehöll allt man kan önska, gemenskap, skratt och en massa kärlek.
Barnen fick träffa tomten för första gången och fick även sin första alldeles egna julklapp.













Mycket har hänt sedan sist...

Minns inte senast vi kom in på bloggen utan problem nästan alla inlägg de senate månaderna har vi fått be våra förräldrar lägga upp och vi har uppdaterat dem via telefon. Men nu gör vi ett försök!

Finns så mycket att skriva men vi kan ju börja med vårt underbara barnhem. Förra veckan hyrde vi en lastbil fulllastad med 16 madrasser, lister till innertaket och 100 tals kilo av cement. Vi har även köpt fönster som nu är uppsatta i nästan hela huset och allt är målat invändigt ytterligare en gång. Vi har varit i Makambako som ligger knappt 2 timmar från matanana och köpt lakan till alla sängar och gardiner. I morgon åker vi dit igen för att köpa skolkläder, böcker och väskor till alla 350 barn på primary school i matanana. Under nästa vecka åker vi till goverment tillsammans med Salome för att kolla vilka barn som är i störst behov och kommer att flytta in i barnhemmet.



Barnhemmet vi kämpar med att få klart.

"Albinojägarna kan få motsvarande nästan fyra miljoner kronor för en albinokropp"

For två veckor sedan hade vi besök av en tysk läkare under en vecka. Varje år i några veckor kommer han och volontärarbetar i Matanana. Patienterna köade från att solen gick upp tills det blev mörkt på kvällen och för varje dag som gick kom det fler och fler som ville ha hans hjälp. Två timmar efter han hade lämnat Matanana för att åka hem till Tyskland kom det en mamma och pappa med ett litet barn som var inlindad i en filt. Det var något annorlunda med detta barn, hon led av albinism. Hon heter Louise och var en månad gammal och väldigt undernärd. Det är en stor synd att få ett barn som ar albino och de blir oftast alltid utstötta och riskeras att bli mördade. Denna familj kom till läkaren for att få hjälp och råd om hur de kan ta hand om Louise. Albinos är känsliga för solljus och kan lättare få hudcancer. Det beror på att de har en genetisk avvikelse och pigment saknas. Vi volontärer gav Louise kläder, solskyddsfaktor och Ewout har ordnat ett jobb till pappan. Vi hoppas att det kommer att gå bra för denna familj i framtiden. Det kändes som att de hade accepterat att de fått ett barn med albinism och ville inte ge bort henne. Här är en tidningsartikel från SvD, en av många artiklar om albinos i Tanzania. Albino mördad i Tanzania Ytterligare en albino har mördats i Tanzania. Mordet på den 10-åriga flickan ägde rum bara timmarna efter det att landets president Jakaya Kikwete krävde hårdare tag mot brottslingar som riktar in sig mot landets albiner. Flickan led av albinism, brist på pigment. Minst 26 andra albiner, flera av dem spädbarn, har mördats i landet det gångna året. Häxdoktorer hävdar att albiners kroppar har magiska egenskaper och kriminella gäng jagar därför albiner i syfte att sälja kropparna vidare. Albinojägarna kan få motsvarande nästan fyra miljoner kronor för en albinokropp, enligt myndigheterna. 19-årige Rickard Ciza var nära att falla offer för den brutala verksamheten. Han lyckades fly och gömde sig i djungeln i flera dagar. – Jag sprang som vinden, jag var alldeles skräckslagen, säger 19-åringen. Den senaste tiden har det förekommit en rad mord på och stympningar av albiner i östprovinsen Ruyigi. – Folk har berättat att kroppsdelar från albiner säljs i Tanzania. Där placeras de på guldgruvor, det sägs att kroppsdelarna får guldet att komma upp till jordytan. Fiskare använder kroppsdelar för att hitta stora fiskar som påstås ha guld i magen, berättar Giza.

Våra familjer på besök i Matanana.

Lördagen den 17 december var en speciell dag. Våra familjer skulle komma för att besöka oss och fira jul med oss. Svårt att beskriva känslan när deras safarijeep rullade upp mot gården. När dom klev ut ur bilen började vi alla gråta. Vi hade inte träffat dem på nästan fyra månader och dom hade åkt runt jordklotet för att besöka och uppleva det vi är helt frälsta i. Dom skulle få sitta runt elden när alla sjöng och dansa, dom skulle få träffa Whitty, Benison och Alfa som dom bara hört om och sett på bild. Dom skulle spendera en vecka i vårt andra hem!


Eva fyra månader får en tygkasse designad av Kan Dee, fylld med nödvändigheter.

Innan vår resa fick vi massa fina egendesignade tygkassar av Kan Dee som vi skulle dela ut som skolväskor till behövande barn i Tanzania. Vi vill vänta tills vi har kommit igång med barnhemmet och ge dessa till barnen som kommer att bo där.

Men en tygpåse har vi gett till Rahema den dagisfröken i Bumilayinga som tar hand om Eva. Påsen var fylld med en handduk, tygblöjor, kläder, tvål och bebisolja till Eva.

Det vi gör här nere hade ALDRIG varit möjligt utan er hjälp.

Tack Kan Dee för alla tygkassar, tack Inga-lill eriksson för tygblöjorna, tack alla ni som skänkt kläder och till sist tack till er som skänkt bidrag som gör det möjligt för oss att färdigställa barnhemmet i Bumilayinga.  





Skolbarnen blir slagna.

Skolbarn blev slagna
För någon vecka sedan när vi skulle gå upp till vattenpumpen vid primaryschool för att tvätta såg vi hur det var massa barn samlade på skolgården och alla satt på huk och hoppade "grodhopp". Vi undrade vad som pågick och bestämde oss för att gå dit och kolla. När vi kommer runt hörnet vid skolan ser vi hur en lärare står med en pinne och beordrade barnen att hoppa, det var även två barn som stod på alla fyra. När hon såg oss två kastade hon in pinnen i närmsta klassrum, log och sa karibu (välkomna). Vi gick in i klassrummet och där satt ännu fler barn och hoppade i ett hörn. Det satt även ytterligare fyra lärare till runt varsitt skrivbord och intill varje skrivbord låg det flera pinnar. Vi förstod genast att dom bestraffade barnen med "grodhoppen". När vi var inne i klassrummet går en av lärarna ut med en pinne och vi såg då genom fönstret hur hon matade slag mot de två som satt på alla fyra.
Det är svårt att beskriva känslorna man känner när man ser hur barn fara illa. Vi rusade ut direkt och då släppte hon pinnen mot backen och slutade slå.
En annan lärare kommer ut med ett hånflin på läpparna och säger "What do you say about this? Do you want to speak to the headmaster?". Vi båda svarade utan betänketid "Yes".
Läraren säger då att vi får återkomma dagen därpå för att rektorn var inte på skolan.
När vi gick tillbaka till pumpen för att tvätta med Tumaini och Oleni, två afrikaner så bubblade ilskan inom oss och vi frågade dem "Varför slår dom? Gör dom det dagligen?". Tumaini svarade med ett skratt "They hit the children when they have done something wrong and it's happening every day". Vi frågade då henne vad för fel man .... Om man inte hälsar artigt till läraren, kommer försent, är hemma utan sjukintyg, gör dåligt ifrån sig på ett prov, inte hjälper läraren att bära deras saker.
Detta är ett exempel på kulturkrock. De tycker det är konstigt att vi inte blir slagna i Sverige och för dem är detta vardag medans vi blir så arga att vi inte vet vart vi ska ta vägen. Vi förklarade för Tumaini och Oleni att om detta hade hänt i Sverige så hade läraren omedelbart blivit av med jobbet, aldrig mer fått jobba med barn och det kan leda till fänglese. De var svårt för dem att förstå. För här i Tanzania har barnen inga rättigeter om ett barn som blir slagen skulle protestera så blir han eller hon omedelbart avstängd från skolan. Det ser likadant ut på de flesta skolor runt om i landet och endå är det lag i Tanzania att man inte får slå barnen i skolan. Men som man har sett många gånger förr så går kulturen före lagen.
För någon vecka sedan när vi skulle gå upp till vattenpumpen vid primaryschool för att tvätta såg vi hur det var massa barn samlade på skolgården och alla satt på huk och hoppade "grodhopp". Vi undrade vad som pågick och bestämde oss för att gå dit och kolla.
När vi kommer runt hörnet vid skolan ser vi hur en lärare står med en pinne och beordrade barnen att hoppa, det var även två barn som stod på alla fyra. När hon såg oss två kastade hon in pinnen i närmsta klassrum, log och sa karibu (välkomna). Vi gick in i klassrummet och där satt ännu fler barn och hoppade i ett hörn. Det satt även ytterligare fyra lärare till runt varsitt skrivbord och intill varje skrivbord låg det flera pinnar. Vi förstod genast att dom bestraffade barnen med "grodhoppen". När vi var inne i klassrummet går en av lärarna ut med en pinne och vi såg då genom fönstret hur hon matade slag mot de två som satt på alla fyra. Det är svårt att beskriva känslorna man känner när man ser hur barnen fara illa. Vi rusade ut direkt och då släppte hon pinnen mot backen och slutade slå. En annan lärare kommer ut med ett hånflin på läpparna och säger "What do you say about this? Do you want to speak to the headmaster?". Vi båda svarade utan betänketid "Yes".
Läraren säger då att vi får återkomma dagen därpå för att rektorn var inte på skolan.
När vi gick tillbaka till pumpen för att tvätta med Tumaini och Oleni, två afrikaner så bubblade ilskan inom oss och vi frågade dem "Varför slår dom? Gör dom det dagligen?". Tumaini svarade med ett skratt "They hit the children when they have done something wrong and it's happening every day". Vi frågade då vad barnen gjort för att straffas på detta viset. Några av de exempel dem sa var, om man inte hälsar artigt till läraren, kommer försent, är hemma utan sjukintyg, gör dåligt ifrån sig på ett prov, inte hjälper läraren att bära deras saker.
Detta är ett frustrerande exempel på kulturkrock. De tycker att det är konstigt att vi inte blir slagna i Sverige och för dem är detta vardag medans vi blir så arga att vi inte vet vart vi ska ta vägen. Vi förklarade för Tumaini och Oleni att om detta hade hänt i Sverige så hade läraren omedelbart blivit av med jobbet, aldrig mer fått jobba med barn och det kan leda till fänglese. De var svårt för dem att förstå. För här i Tanzania har barnen inga rättigeter om ett barn som blir slagen skulle protestera så blir han eller hon omedelbart avstängd från skolan. Det ser likadant ut på de flesta skolor runt om i landet och endå är det lag i Tanzania att man inte får slå barnen i skolan. Men som man har sett många gånger förr så går kulturen före lagen.

Mzungos against Africans.

Vi tillbringar helgen i Iringa med lite shopping, internet och mat på världens bästa restaurang Sai Villa. Det är första gången vi inte sover i Matanana sedan vi kom hit för två månader, känns lite tomt. Ikväll ska vi ta den första duschen under rinnande vatten sen vi kom hit till Tanzania i början av september, vi blir inte förvånade om ni hör våra glädjetjut ända till Sverige.

Vi åker hem igen på söndag förmiddag och på eftermiddagen väntar årets fotbollsmatch. Mzungos (vita) mot afrikaner, matchställen skall inhandlas i eftermiddag och nationalsången skall vi mzungos tillsammans öva in efter några glas vin och underbar mat på Sai Villa ikväll.




Det härliga volontärgänget är samlat.


Toaletten är snart klar och då sätter vi igång med köket.

Det underbara barnhemmet vi håller på att färdigställa i Bumailayinga går framåt. Alla väggar och golv är nu fixade. Toaletten är snart klar och då ska det börjar med köket. Nästa vecka skall vi även försöka köpa virket till innertaket så att afrikanerna kan börja med det också.




På bilden slipar vi väggen i allrummet/vardagsrummet som vi i veckan skall lacka.

Döda monster i Matanana.


Eva, tre månader.

Eva är dottern till den aidssjuka mamman i Bumiayinga. Hon är omkring tre månader gammal. När vi träffade Eva för första gången var hon väldigt liten och hade svårt att äta sin pulvermjölk. Sedan en tid tillbaka har Eva blivit omhändertagen av Rahema, en dagisfröken på yatima daghemmet i Bumilayinga, som även är grannen till familjen. Efter att Rahema har tagit hand om Eva så har hon blivit mycket piggare och äter ordentliga portioner.


Tvätta Messi och Zlatan


På besök i Ulole

Projektet "Moyo kwa moyo" som vi jobbar för driver tre daghem och ett barnhem. Ett av dessa daghemmen ligger i byn Ulole ca. 30 min promenad från Matanana med helt fantastisk omgivning.
Under vår förra vistelse gjorde volontärerna Emma, Emelie och Camilla ett fantastiskt jobb där, byggde kök, köpte skolmaterial, skolkläder, införde nödvändiga rutiner och mycket mera. Dessa bilder tillägnar vi dem.

Kazi kubwa!

Nu är sängarna äntligen färdigslipade och ihop monterade. Nu ska vi köpa lack nästa vecka och lacka dom sedan är de första möblerna klara till barnhemmet i Bumilayinga.
I går åkte vi på äventyr hämtade massa grismat och åkte sedan förbi barnhemmet i Bumilayinga där vi lämpade av ännu mer cementsäckar för nu går det åt. Dom väger 25 kg st.. Kazi kubwa!



(Om ni inte förstår får ni plugga mer på vår första swahililektion)

Zlatan och Messi

Våra älsklingar utvecklas till max. Messi har lärt sig "sitt" nu i dagarna. Det skall även tilläggas att vi bara pratar swahili med dom. Messi har troligen gått upp 5 kg sedan vi fick han förra helgen. Zlatan började gå på lådan redan dagen efter att vi köpte han men efter att vi tvättade dem båda med stark medicin mot småkryp i pälsarna så befarar vi att Zlatan aldrig mer kommer bli sig lik. Han är inte tyst en minut av dygnets 24 timmar han jamar konstant och om Zlatan själv får välja ska han helst sova på våra ansikten.

Men se på han, hur kan man inte älska Zlatan?

Ps. Jennie du får inte börja gråta nu för att jag fick en kattunge innan dig, vi fixar en till dig också när du kommer ner om mindre än två månader!!! Men snälla säg inget till mamma.

Tidigare inlägg
RSS 2.0