Denna dag slutade med chock. Men den började med att vi slipade och tvättade matsalsrummet för ”gatubarnsprojektet”. Jag och en volontär gick till stan för att köpa kalk, lim och vatten som skall bli vit färg till väggarna. Lärarna i projektet ville att vi skulle måla frukter på den vita väggen så vi köpte småburkar med olika färger. När vi kom tillbaka så gick vi först för att titta på Alpha dance group. Denna organisation handlar om AIDS/HIV. De dansade och sjöng ut sitt budskap i byar. ”Man skall arbeta istället för att ha sex”. Hmm lite roligt, plantera växter istället för att få HIV. Sen testade vi att måla men det blev inte bra, rollarna funkade inte alls och den vita färgen blev smutsig, allt blev bara tråkigt.

På kvällen gick jag och en annan volontär ut på en nattklubb som heter Twister. Efter att vi  hade dansat i ungefär två timmar beslöt vi oss för att gå hem. Utanför nattklubben svängde vi vänster och plötsligt kommer en kille i mörkret (finns inga gatulyktor och jag hade inte min pannlampa på) som hade mössa och halsduk. Jag kände igen killen för han hade varit runt oss hela kvällen fast på avstånd. Den andra volontären började med att säga ”hamna hamna ”(nej, nej) för han började att dra i hennes väska. Rätt som det var fick  jag en hård smäll i bakhuvudet. Det svartnade  till för mina ögon och jag vaknade av att jag låg på marken och hörde någon gny. Jag reste mig och sprang mot volontären och killen som försvinner mer och mer i mörkret.  Killen försökte  att ta väskan som  hängde runt henne när hon låg halvt om halvt på backen. Jag började  skrika åt henne att släppa väskan. Jag såg konturer och skuggor från flera killar som stod runt dem. Just då tänkte jag bara på min familj och att Linus hade bett mig att komma hem levande. Till slut fick killen tag på väskan och sju  killar försvann bort i mörkret med väskan som bla innehöll pengar till projektet. Vi gick fort hem och höll om varandra till det rum vi bodde i under vistelesen i Iringa. Jag ringde hem och skrämde slag på pojkvän, bästa kompis och min familj.

Tanzania är ett av världens fattigaste länder ekonomiskt. Rån är kanske inte så konstigt där fattigdomen är så utbredd och synen på oss vita är att vi har pengar och makt. Vi lärde oss en läxa den kvällen som kunde ha blivit än mer katastrofal. Trots denna händelse har detta land och människorna fångat mitt hjärta.

Varje söndag har vi volontärer och projektledaren Ewout möte. I söndags kom vi överens att ”gatubarnsprojektet” i Iringa som ligger 2,5 timma från byn Matanana skall vara vårt fokus de närmsta dagarna. Vår del i detta projekt är inte att bygga upp bageriet och caféet som egentligen är den huvudsakliga uppgiften utan vi skall göra iordning rummet där volontärerna skall kunna bo i för det kommer fler om två veckor. Där vi skall sova i 3 nätter ligger på samma område där bageriet och caféet skall stå i framtiden. De 105 föräldralösa barnen bor även där varav flickor i ett hus och pojkar i ett annat. Det finns också ett stort hus som används som skola och matsal. Tanken  är att barnen skall driva bageriet och caféet när det är uppbyggt.

På vägen till Iringa blev vi stoppade av en polis, Ewout körde för fort, han körde 68 på en 50-väg. Istället för att böta fick denna polisman 15.000 Tanzanianska shilling. Tanzania fungerar på detta sätt polisen tar emot mutor för att deras löner är så låga. Du kommer undan med allt så länge du har pengar. När vi kom in till Iringa så inskaffade vi oss madrasser, myggnät, gasolspis, mat och kryddor. Adam (volontär) köpte en fotboll för att ge till gatubarnen. Det roligaste var att sedan så spelade de ändå med sin hemmagjorda boll. De gör bollar av garn, tråd, trasor med andra ord allt och den går banne mig att spela med. Studs har den också.

Ewout och rektorn visade runt oss och vi kom överens om att försöka göra iordning även i matsalen, trots att det var högt i tak, inga stegar, stora hål. Men det är bara att köra på........

De var ett par veckor sedan sist men igår ringde Tumaini från Tanzania. Jag ringer upp henne och hennes första ord var "I miss you so much Jessica". Det blev ett 45 minuter långt samtal med mycket skratt.

Ni kanske undrar hur det funkar med mobil där nere? För det första har dom ju ingen el och kan ladda och sen kan man ju undra hur man har råd med en mobil i en fattig by i Afrika...

Min vän Tumaini är 19 år hon har ett eget simkort alltså ett eget nummer. Men hon har ingen mobil. Få där nere har mobil och Tumaini lånar en telefon och sätter in sitt simkort just när hon skall ringa. Hon ringer två signaler till mig jag svarar itne utan ringer upp därför kostar det henne inget. Sen kan jag ju även nämna att en mobil inte är speciellt dyr om man jämför med Sverige dom kostar ca 200-300 SVK.