BLOGGPAUS/FLYTT!!!

Det har varit jag (jessica) som uppdaterat i stort sett allt sedan vi kom hem i mitten av april. Jag har nu bokat min biljett tillbaka medans min fina vän Sanna känner sig lite kluven och har inte bestämt sig än. Jag har därför valt att börja blogga i min egen blogg igen eftersom denna blogg har varit och är vår gemensamma. Inte omöjligt att den kommer igång igen i framtiden.
 
MEN TILLS DESS FÅR NI FÖLJA MINA ÄVENTYR HÄR!!!

Enkelbiljetten bokad!

Detta tillfället har jag väntat på sedan jag satte mina fötter på svensk mark i mitten av april. Nu är enkelbiljetten bokad till Tanzania. Den andre september bär det av, för tredje året i rad! Jag (Jessica) kommer åka ner själv i september men Sanna kommer troligen ner senare.
 
 
See you soon Eva! Sanna sitter med Eva och jag bakom kameran...

Whitty och Sara.

 
En oerhört ointressant video på två småtjejer jag saknar oerhört mycket.

Min andra familj!

Minns min första riktiga kväll runt elden i Matanana i början av september 2010. Den första gången jag hörde dessa underbara barn och vuxna sjunga tillsammans runt elden. Jag blev djupt berörd och visste att min dröm gått i uppfyllelse. Jag skulle få spendera tre månader på barnhemmet, jobba med och lära känna dessa fantastiska människor. Efter den resan har jag hunnit med ytterligare en åtta månaders lång resa till Matanana.

Jag har två familjer. En i sverige och en i Tanzania.


Nya utmaningar...

Jag och Sanna var på besök i Uppsala och Stockholm från söndag till tisdag förra veckan. För att göra en lång historia lite kortare så gick vi tillsammans med fyra andra föredetta volontärer med i styrelsen Yatima heart to heart då alla de förra styrelsemedlemmarna valde att avgå.

Vår uppgift i styrelsen Yatima heart to heart är att marknadsföra och samla in pengar till verksamheten i Tanzania.

Moyo kwa moyo är verksamheten på plats i Tanzania, de driver tre daghem i olika byar och ett barnhem (när barnhemmet vi byggde klart kommer igång ordentligt kommer det att vara två barnhem).

Moyo kwa moyo är alltså den verksamheten som vi har jobbat för under våra två resor på totalt 11 månader i Tanzania och det ska bli en svår men spännande utmaning att engagera sig ytterligare.

Planerna för framtiden är att det skall byggas en grundskola i mitten av "triangeln" mellan det tre byarna där daghemmen som drivs av Moyo kwa moyo ligger. Kommer mer info om detta framöver.


Översättning från swahili till svenska.

Moyo kwa moyo= Hjärta till hjärta
Yatima= Föräldralös



Några av barnen på barnhemmet i Matanana.


Hur känns det att komma hem?

Den frågan har jag fått ifrån i stort sett varje person jag träffat sedan jag kom hem i måndags.

En fråga som är svår att ge ett kort svar på. Jag har levt ett helt annat liv, i en vardag som inte ens går att jämnföra med den vi har i Sverige. Jag har mött människor som har berört mig djupt och många av dem har jag lärt känna väl. Alla pratar om hur bra vi har det i Sverige och jag håller med till hundra procent.

Men Afrika har förtrollat mig föralltid. Jag sitter hellre runt elden på kvällarna, sjunger och umgås istället för framför tvn. Jag är hellre omgiven av underbar natur än massa stela hus. Går hellre promenader och ser orörda platser än att ta en promenad på egonspåret. Jag ser hellre majsfälten och alla tusentals solrosor växa sig ståtliga längs vägarna än allas rhododendronbuskar i trädgårdarna. Jag lever hellre i enkelheten och lugnet än i Sveriges stress och press.









TÄNKVÄRT!




Hur ofta tänker du på barnen i Afrika?



”De smala kvinnornas hemligheter” - givetvis är det en ny diet som gäller. Det är ett nytt år och dags för ett nytt mål att sträva efter. Ju smalare du är – desto snyggare. Det finns dock en diet som i princip fungerar på vem som helst. Det är varken ”Atkins” eller ”GI-metoden” utan den kallas för ”en enkelbiljett till tredje världen.”

Alla som har tillgång till rent vatten, en säng att sova i och tak över huvudet kan skatta sig lyckliga, det är saker som känns så otroligt självklara för oss men som någon annan skulle kunna döda för. Samtidigt som en mamma i Kenya sakta men säkert ser sitt barn tyna bort på grund av näringsbrist, sitter ett gäng tonårstjejer och nyper i det knappt synbara ”överflödiga fläsket”. 



Enligt UNICEF har cirka 60 procent av barnarbetarna i U-länderna ett arbete som direkt är skadligt för dem, och tydligen är ett barn gammal nog för att jobba 16 timmar om dagen vid fyra års ålder. Vad gjorde du när du var fyra år? Och hur ofta klagar du på att det är påfrestande att jobba åtta timmar om dagen?



I kvällstidningarna kan vi läsa de senaste rapporteringarna om lågkonjunkturen. Rubriker som ”Shoppingen har minskat markant” fångar vår uppmärksamhet, men sidorna om att ”hungersvälten ökar” bläddrar vi snabbt förbi. Att en ”lågkonjunktur” mer eller mindre har varit de fattiga familjernas vardag sedan flera år tillbaka är något vi gärna bortser ifrån. 



Det är skrämmande hur lite vi egentligen vet om hur andra människor har det ställt, och hur lite vi gör för att hjälpa dem. Dokumentärer som visas på TV zappar vi bort och ”Rapport” stänger vi av så fort inrikesnyheterna tagit slut. 



Det man inte vet mår man inte dåligt av, och för att rädda skönhetssömnens åtta timmar vill vi inte veta hur det känns för ett litet barn att behöva slita för knappt 8 kronor om dagen. Vi har helt enkelt nog med våra egna problem.



Medan vi människor är så fruktansvärd självupptagna och insnöade på hur livet ”ska” se ut glömmer vi bort vad som egentligen är viktigt. Det är först när vi själva råkar ut för en tragedi som vi förstår hur det känns att vara hjälplös och bortkommen. 



Men om du faktiskt vill bättra på ditt dåliga samvete och samtidigt göra omvärlden en tjänst har jag ett tips. Istället för att lägga dina växelpengar i fickan – lägg dem i plastbössan som står vid kassan i mataffären. Den inre lyckan du sedan känner över att ha hjälpt en människa i nöd kommer räcka något längre än den du upplever efter att du lyckats svälta bort ännu ett obefintligt extrakilo.


En artikel jag hittade för ett tag sedan som gör mig berörd.



På bilden ser ni lilla Sara som bor på barnhemmet. Hon var där under vår hela volontärvistelse 2010. Hon fick flytta hem efter ca. 1 år på barnhemmet (våren 2011). När vi åkte tillbaka i september 2011 bodde hon fortfarande hemma. Efter att vi varit där i drygt två veckor fick vi ett akut meddelande från Saras by om att hon var väldigt illa däran. Hon hämtades dagen därpå och det var en fruktansvärd syn när hon kom tillbaka. Hon var så mager, minns när hon satt i mitt knä strax efter att hon kommit jag kände bara benen och hon var lätt som en fjäder. Det gick heller inte att få kontakt med henne och hon slog bort ens händer när man försökte ge henne beröring.


Kilimanjaroflätor.

3,5 timma ren och skär smärta. Jag lovade mig själv att aldrig göra om det, precis som jag lovade mig själv detta för ett år sedan. Hon kom ihåg mig från sist när jag satt och grät och hon tyckte det gick lättare denna gången men det tyckte INTE jag. I stället för att gråta var jag bara fruktansvärt arg och det är tur att hon inte kan svenska.

Lycklig för att få träffa lilla Pley igen.

Sista arbetspasset på över sex månader.

Nu har jag gjort mitt sista arbetspass. Nu åker Willysskjortan på först i Mars nästa år. Nu är det fokus på packningen och självklart att säga hejdå till alla nära och kära.


Jag och Sanna grillar pinnbröd.

Den 6 april, 2010 föddes jag i Tanzania.



Testa vart du hade blivit född på nytt!

Chansen att födas i Sverige är liten och vi är otroligt lyckligt lottade som fötts och växt upp här.

Finns så många barn ute i världen som lider. Barn som är föräldralosa, barn som är undernärda och ständigt hungriga, barn som inte får gå i skolan och barn som blir slagna och utnyttjade.


Världens bästa farmor.


Jag har världens bästa farmor. Hon hjälper oss på alla sätt med vår insamling. Hon och hennes vänner stickar bl.a. sockar och koftor till barnen i Tanzania.

Somewhere over the rainbow.






En Ukulele är i detta nu påväg hem till Snöbollsgränd 4. Två månaders hårdträning. Den skall självklart med till Tanzania och kommer förhoppningsvis förgylla många kvällar.

Jag saknar....

Det finns mycket med Tanzania jag saknar. Jag saknar att vakna upp tidigt och se framemot dagarna där ingen dag var den andra lik. Att lära mig Swahili. Att inte känna den svenska stressen. Att aldrig kolla sig i spegeln och strunta i hur man ser ut. Den stjärnklara himlen som inte går att jämföra med den här hemma. Gemenskapen runt elden på kvällarna med sång och dans. De skumpiga bilresorna med livet som insats. Att se glädjen hos barnen och fröknarna i Bumilayinga när man kom dit om dagarna. Sitta utanför barnhemmet som håller på att byggas i Bumilayinga och bara njuta av den makalösa utsikten. Att spela fotboll på eftermiddagarna på gården i Matanana. Alla vackra och ståtliga djur man såg på Safarin. Att leva efter solen och inte efter klockan. Vänskapen man skapade med Afrikanerna, Tumains underbara skratt, Benisons mysiga kramar, Merys glada humör, Whittys eviga dansande och Winnies härliga personlighet.

 

Det går inte en dag utan att mina tankar går till alla i Tanzania. Jag är så otroligt tacksam över att jag under tre månaders tid fick skratta, leva och lära känna dessa människor. Dom kommer alltid att ha en mycket speciell plats i mitt hjärta.






Bild 1: Jag tillsammans med dagbarnen i Bumilayinga.
Bild 2: Jag och ett dagbarn i Matanana.
Bild 3: Jag och ett dagbarn i Ulole.
Bild 4: Jag och min underbara Tumaini.


Tanzania reunion.

I fredags fick vi besök från norr närmare bestämt Mora. Sist vi såg Martina var i oktober då vi vinkade hejdå till henne i ett varmt Iringa i Tanzania. Fredagen spenderades på en fin utsiktsplats här i Uddevalla med räkor och vin. Igår tog vi oss ner till Göteborg och Slottsskogen där vi mötte upp ytterligare några goa folk, vissa av dom hade också volontärarbetat i Tanzania. Kvällens sista timmar dansade vi oss svettiga på Trädgrån's dansgolv. Bästa helgen på riktigt länge.



Martina, jag och Sanna


En vän på andra sidan jorden.

Världens bästa slut på veckan, ett samtal från min vän Tumaini. I morgon bokar vi flygbiljett och om drygt tre månader så ses vi igen..

”Man kan inte förändra hela världen, men man kan förändra en hel värld för en människa”


Underbara lilla Pley.

Mobil i Afrika

De var ett par veckor sedan sist men igår ringde Tumaini från Tanzania. Jag ringer upp henne och hennes första ord var "I miss you so much Jessica". Det blev ett 45 minuter långt samtal med mycket skratt.

Ni kanske undrar hur det funkar med mobil där nere? För det första har dom ju ingen el och kan ladda och sen kan man ju undra hur man har råd med en mobil i en fattig by i Afrika...

Min vän Tumaini är 19 år hon har ett eget simkort alltså ett eget nummer. Men hon har ingen mobil. Få där nere har mobil och Tumaini lånar en telefon och sätter in sitt simkort just när hon skall ringa. Hon ringer två signaler till mig jag svarar itne utan ringer upp därför kostar det henne inget. Sen kan jag ju även nämna att en mobil inte är speciellt dyr om man jämför med Sverige dom kostar ca 200-300 SVK. 


Ett samtal till Tanzania

Precis avslutat ett telefonsamtal med Tumaini nu. Blir så lycklig av att få prata med henne och Matanana känns så nära bara för en stund. Idag pratade vi bland annat om djur. Jag sa att jag gillade Tanzania för att landet bla har så fina djur såsom elefanter och lejon m.m. Då säger hon "Har ni inte elefanter och lejon i Sverige?".  Mycket som kan tyckas så självklart för oss är dom helt ovetande om.  

Om ett drygt halvår sitter jag där med henne runt elden istället för att bara prata i telefon det känns overkligt.


I miss you



Jag & Benison.

Urafiki

Jag lärde känna en underbar människa i Matanana. Hon heter Tumaini Kiswaga och är 19 år gammal. Hon var en av dem de gjorde allra ondast i hjärtat att lämna. Vi har haft kontakt via telefon en del sedan jag kom hem och jag saknar henne så att de gör ont. Idag när vi pratade berättade jag om all snö vi har här hemma då talar hon om att hon är rädd för snön. Och när jag frågade om hon ville komma till mig idag så säger hon "jag kommer vara hos dig ikväll men du kommer inte att se mig". Jag bara ler när jag tänker på det. Vi lever i två otroliga skilda världar men det ska inte få hindra vår vänskap.


Jag och Tumaini påväg hem från picknick.
Urafiki är Swahili för vänskap.


Tidigare inlägg
RSS 2.0