Hon föddes den 29 juli 2011 en liten flicka som berörde mitt hjärta på ett sätt som ingen annan gjort. Första gången jag såg henne i mitten av september låg hon ute på ett fält i stekande sol med ett skynke över sig. Hennes aidssjuka mamma satt intill henne så mager och kraftlös. När jag tittade in i hennes ögon kunde jag bara se en känsla, hjälplöshet! Mamman kunde inte amma flickan då hon inte hade någon bröstmjölk. När vi sätter oss ner och lyfter på skynket ser vi ett vackert litet spädbarn och intill hennes sköra kropp ligger en nappflaska med mjölk som stank surt och när vi kollade i den låg det ett par döda flugor.

 Vi ville ta med oss flickan till daghemmet för att tvätta av henne och mata henne med ny mjölk. Så det var precis vad vi gjorde. Sanna fick bära hennes då jag var livrädd eftersom hon var så extremt liten och andades oregelbundet och sällan.

När vi kom till daghemmet i Bumilayinga hjälpte fröknarna oss att klä av hennes för att tvätta av henne. Hon stank kiss och hade säkerligen burit samma kläder i flera dagar. Men det som kändes jobbigast att se var hennes extremt magra kropp. Redan med kläderna på hade vi förstått att hon var mindre än normalt men det var först när hon badas och vi såg hennes armar, ben och uppsvällda mage som vi insåg hur akut detta faktiskt var.

Efter att hon badats gjorde Sanna ett försök till att mata henne med nygjord mjölk i en nydiskad nappflaska. Mjölken bara rann ner längs hennes mungipor, hon hade knappt någon kraft att suga i sig sin mat.

När jag skulle sova den kvällen snurrade tankarna på högvarv i mitt huvud. Varför måste livet vara så orättvist? Hennes mamma födde tvillingar med tvillingsonen överlevde inte. Och under graviditeten dog pappan i aids. Så denna bedårande flicka var ensam kvar tillsammans med hennes 3 äldre syskon och hennes döende mamma.

I ett sådant läge finns inga val men heller inga tvivel. Vi måste hjälpa denna lilla flicka att överleva men också hennes familj.

Dagen därpå tog vi med en massa givarkläder och tyblöjor för att ge henne. Ett par dagar senare åkte vi till Mafinga, där vi köpte madrasser, ris, olja, socker, salt, ljus, tändstickor, tomat, lök m.m.

När vi åkte och lämnade detta till familjen kollar mamman oss i ögonen och viskar lågt ” mungu akubariki” som på svenska betyder ”gud välsigne er”. Det var ord som gick rakt in i hjärtat.

För er som följt oss på bloggen så antar jag att ni redan listat ut att denna lilla flickans namn är Eva.



Fortsättning på historien om Eva kommer!