Det finns mycket med Tanzania jag saknar. Jag saknar att vakna upp tidigt och se framemot dagarna där ingen dag var den andra lik. Att lära mig Swahili. Att inte känna den svenska stressen. Att aldrig kolla sig i spegeln och strunta i hur man ser ut. Den stjärnklara himlen som inte går att jämföra med den här hemma. Gemenskapen runt elden på kvällarna med sång och dans. De skumpiga bilresorna med livet som insats. Att se glädjen hos barnen och fröknarna i Bumilayinga när man kom dit om dagarna. Sitta utanför barnhemmet som håller på att byggas i Bumilayinga och bara njuta av den makalösa utsikten. Att spela fotboll på eftermiddagarna på gården i Matanana. Alla vackra och ståtliga djur man såg på Safarin. Att leva efter solen och inte efter klockan. Vänskapen man skapade med Afrikanerna, Tumains underbara skratt, Benisons mysiga kramar, Merys glada humör, Whittys eviga dansande och Winnies härliga personlighet.

Det går inte en dag utan att mina tankar går till alla i Tanzania. Jag är så otroligt tacksam över att jag under tre månaders tid fick skratta, leva och lära känna dessa människor. Dom kommer alltid att ha en mycket speciell plats i mitt hjärta.






Bild 1: Jag tillsammans med dagbarnen i Bumilayinga.
Bild 2: Jag och ett dagbarn i Matanana.
Bild 3: Jag och ett dagbarn i Ulole.
Bild 4: Jag och min underbara Tumaini.