FÖR ATT LÄSA MER OM PROJEKTET!!!

Ni läsare som troget kikar in på denna blogg trots de inte kommit upp inlägg sedan i december. Arbetet fortsätter i Tanzania. Vi har nu startat en egen organisation och i september när vi åker tillbaka kommer vi driva barnhemmet jag och Sanna färdigställde och vi har också startat bygget av en grundskola!
 
Vill ni läsa mer om projektet gå in på min blogg!
 
www.jessicaklinte.blogg.se

Kvarlämnad sovsäck bortskänkes

 
 
 
 
 
 
Förra veckan följde vi med hem till en flicka i 10 års åldern efter engelska lektionen. Flickan bor tillsammans med sin mamma. Pappan gick bort för flera år sedan. De har två lerhus med halmtak, fast de använder bara det ena. Det andra huset har ingen dörr eller fönster. Frågan är om bygget av huset har blivit stillastående på grund av faderns död.
 
 
 
 
När vi kom dit var hennes mamma på deras shamba (fält). Vi fick komma in och såg  att det var två rum, ett där de lagade mat och i det andra sover de pä jordgolvet utan  filt men med ett tygstycke som täcke. Vi bestämde ett möte med flickan någon dag senare vid kl. 4 direkt efter hon hade slutat skolan. Hon hon kom närmare  kl 6 med en hacka pa ryggen, troligtvis hade hon och hennes klasskamarater arbetat pa lärarnas fält. Tragiskt. Vi gick tillsammans hem till henne för att ge bort en kvarlämnad sovsäck från en volontär och  två filtar. På vägen fnittrade hon och kunde inte sluta le varje gång vi tittade på henne. Hon bet sig i läppen för att inte visa att hon var glad. Det var härligt att få veta att nu har hon det lite varmare om nätterna, hon och sin mamma.

Vi gör "hembesök" för att se hur barnen bor

 
 
 
 
Undervisningen i Engelska varje onsdagseftermiddag är väldigt populär.  Det är andra primaryelever som inte tillhör Moyo kwa moyo som har valt att gå dit. De här barnen har ledigt enbart en eftermiddag i veckan från skolan men då väljer de frivilligt att gå till vår lilla skola.
 
Efter varje lektion följer vi med ett barn hem till deras hem. Vi vill se hur deras hemsituation ser ut och lära känna dem som individer. Först besökte vi två bröder som har det hyftsat bra hemma jämfört med många andra. De har dock  en sjuk släkting som bor där. Hon har TBE och är väldigt undernärd, förmodligen även AIDS. Hon är så smal att det bara är skinn och ben kvar och livsglädjen i hennes ogon ser ut att ha slocknat. Hennes tre barn bor också där. ,Deras pappa har stuckit ifrån sin faders roll och vill inte ta något ansvar for familjen men som tur är har de en släkting som kan hjälpa dem. Jag tycker det är fint att de hjälper varandra och om det tragiska skulle hända att den sjuka mamman dör så kommer garanterat de andra att ta hand om hennes barn.
 
Vi frågade om det finns något familjen skulle vilja ha hjälp med. Hon svarade; "Så länge ni ser till att barnen får mat är vi tacksamma och nöjda". Så underbart att hon inte drog en lång lista med saker till sig själv utan hon tänkte på sina barn och hennes släktings barn i första hand., rörande. Familjeförhållanden ser inte likadant ut här i Tanzania som i Sverige. De visar sällan  kärlek mellan varandra, i allafall inte den sort kärlek vi är vana att se.  Ramlar ett barn hemma i Sverige och börjar skrika och gråta hade vi tagit upp barnet i  famnen och tröstat det. Här ställer man barnet på fötterna, klappar lätt på ryggen och säger pole (stackare).
 

"Beckham" 1 år

 
 
 
 
 
 
 
Vi har fått en ny medlem i familjen som heter Nicki men vi kallar honom Beckham. Byledningen kontaktade projektledaren för Moyo Kwa Moyo och berättade att det fanns en liten pojke i behov av hjälp. I tisdags flyttade han till Matanana men det är fortfarande lite oklart om han kommer att bo där för alltid eller om det är för ett tag. Beckham är ett år gammal. Hans mamma gick bort för en kort tid sedan och pappan tog inte hand om honom  så han fick bo hos sin mormor. Han har troligtvis mask i magen för den är jätte uppsvälld, nästan som två bollar på vardera sida av magen. Han kommer från byn Ulole där en av daghemsverksamheterna finns. Byn är väldigt fattig och det märks tydligt att den har inte utvecklats lika mycket som Matanana har gjort de senaste åren. De som bor i byn Ulole är väldigt tacksamma för all hjälp de får och de är givmilda av det lilla de har, även mark har skänkts bort till Moyo Kwa Moyo.
 
Det var underbart att se  från första stunden Beckham kom att alla tog hand om honom och han blev en i familjen direkt. Det är en av de bra sakerna med den afrikanska kulturen att man blir alltid varmt välkommen som en i familjen. Det ar samma visa hos den familjen jag bor hos nu, hon säger att hon är Mama Sanna na Linnea och hennes barn kallar oss for dada (syster). Här finns det inga gränser på vem som tillhör familjen. Det är därför det ibland bor väldigt många under ett tak för de tar hand om sina släktingar vare sig de är fattiga och knappt har råd att försörja sina egna barn. 

Dagboksinlägg Sanna 2012-12-10

 
 
 
 
Förra veckan åkte vi till Iringa med Witnesy.  Vi ska få en second opinion på diagnosen syfilis som ställdes i Mafinga. Hur kommer hon att reagera när hon kommer på att vi har "lurat" med henne till doktorn. I bilen sitter Witnesy och kan inte slita ögonen från fönster rutan hon tittar ut genom. Hon är inte riktigt van att åka bil och jag tror att det här är kanske första gången hon åker till Iringa. Jag ber till gud att denna lilla söta, tokiga tösen Witnesy Kayoka inte har den hemska sjukdomen syfilis.
 
 

 
När vi kommer fram till Iringa åkte vi direkt till  restaurang Neema crafts och bjöd Witnesy på kyckling med pommes frites och en sprite. Hon åt sig mätt  och blev jättesprallig av glädje och hade svårt att sitta still.
 
 
 
 
 
Efter det åkte vi till sjukhuset for att besöka doktorn, vi fick gå före alla som satt och vantade vid receptionen, så vi kom fort in till doktorn. Direkt när vi kom in till den kvinnliga doktorn blev Witnesy helt förstelnad och ville inte svara på några frågor. Jag klappade henne flera gånger på huvudet och ryggen så att hon kanske skulle känna sig lite tryggare. Jag tänkte hon kommer att hata mig senare efter besöket. Hon förstår ju inte riktigt varför vi tar med henne, hon måste tänka att vi bara gör henne illa, men vi vill hennes bästa. Doktorn hänvisade oss vidare till laboratoriet, där vi skulle ta ett blodprov för VDRL. Det tog inte sa lång tid innan vi fick komma in, sjuksköterskan bad mig sätta mig ner på stolen och hålla om Witnesy i mitt knä. Direkt när hon såg sprutan började hon gny och stöna. hon försökte gå ner från mitt knä och tårarna sprutade. Linnea fick hjälpa till och hålla. Blodprovet gick fort som tur var, men jag har aldrig hört  den lilla tullan gråta sa panikslaget förut.
 
Hemma på garden i Matanana är hon expert på att låtsas gråta för att få uppmärksamhet. Håller ena handen för ögat och det andra öppnar hon försiktigt och sneglar på oss för att se om vi reagerar.Den här gången gav jag henne en jätte bamsekram och hon vägrade att jag skulle släppa ner henne. När vi väntade på provsvaren bultade våra hjärtan och vi bad för att det skulle visa sig negativt. När vi hade väntat ett bra tag kommer doktorn ut och säger att provsvaret för syfilis är negativt. Vi  jublade av den underbara nyheten och en stor sten släpptes från hjärtat. Senare åkte vi till ett Supermarket så Witnesy fick lite juice, glass, choklad och godis. Sen frågade hon oss om vi kunde aka hem och det gjorde vi. 

Tankar om livet i Afrika.

 
Det är svårt att föklara något man själv inte förstår. Jag berättar oftast inte för någon eller ens for mig själv hur jag riktigt känner mig inombords för man får känslor man inte kan sätta ord på och det är lättare att försöka fortränga dem än att ta tag i dem. Ibland önskar jag att min dröm när jag var en liten flicka inte hade varit att åka till tredje världen och hjälpa människor som har ett stort behov av hjälp. Det känns som att det hade kanske varit lättare for min del. Jag har legat sömnlos i flera natter ovh funderat på livet och alla människor jag har träffat i Tanzania.
 
Men sen börjar jag att tänka pa alla lyckliga och underbara stunder man har fått ta del av. På något sätt vill man inte byta bort något tillfälle av det jag har upplevt, minnen jag kommer bära med mig resten av mitt liv, både tragiska men även fantastiska. Jag kommer att ha en framtid som jag förmodligen har  valt själv. Alla jag har träffat här nere har inte samma möjligheter att få kunna välja hur deras liv skall se ut när de växer upp eller blir äldre. Fragan är om de ens kommer att bli vuxna.
 
Siamins hjärta beräknas att slå i några år till. Witnes har formodligen syfilis och Daud kanske diabetes. Båda  tillstånden är allvarliga om de inte får rätt behandling eller en behandling i huvudtaget. Vad kommer hända med Sara, har hon en cpskada i hjärnan från syrebrist när styvmamman försökte dränka henne gång på gång när hon var liten. Rupomoko hur kommer han att utvecklas i kropp och själ utifran alkoholberoende i unga dar. Alfani och Benison med AIDS hur kommer deras liv se ut. Lilla Zawadi som reagerar väldigt starkt psykiskt på många saker. Han minns säkert inte sina första år när han bodde hos sin familj eller hade han en familj och vart bodde han? Hur länge var han i skogen innan han hittades?  Alla de här älskade barnen hur kommer deras framtid att se ut.
 
Regnsäsongen har börjat nu och de senaste dagarna har det regnat mycket. Tank de familjer som inte har någon madrass att sova på eller filt som värmer dem när det regnar in. Det är många som sover på jordgolv och inte har nagot tak som skyddar dem. De har inte den möjligheten som vi har och just nu vet vi inte hur framtiden kommer att se ut för projektet, Moyo kwa moyo. Varje månad får vi kämpa för att pengarna skall täcka  löner och maten till  barnen på daghemmen.
 
(ang Witty så har vi varit på sjukhus och de har konstaterat att det ej är Syfilis)
 
 
 
Vi skulle behöva fler medlemmar och bidragsgivare för att säkerställa att verksamheten för barnen fortgår.  Moyo kwa moyo - PG 631982-6

Bilder från invigningen av barnhemmet i Matanana

 
 
 
 
 

Barnhemmet i Bumilayinga

 

Vi har köpt cement och lagt ut på alla golv för att förhoppningsvis motverka att termiterna fortsätter sin framfart i huset.  Köksväggarna har också fått sig en omgång med cement. Vi har också lackat hälften av alla innertak och till helgen kommer jag och Linnea att cyklar till Buma och lacka resten. Lite återstår men förhoppinigsvis blir det invigning i början av Januari 2013.

 

Ikväll var vi i barnhemmet i Matanana och sa godnatt till barnen. Det är första natten de spenderar i sina nya sängar, i sitt återuppbyggda hem. Barnen hade nytvättade pyjamasar och var sitt gosedjur. Sawadi låg under filten med en ficklampa  och pratade med sitt gosedjur en groda.

 

 

 

 

I


Invigning av barnhemmet i Matanana

 

Borgmästaren Mnzava från Mafinga kommer nu på onsdag tillsammans med andra viktiga personer att besöka Matanana för att inviga det återuppbyggda barnhemmet. Det kommer att bjudas på frukt mm.

 

Att barnhemmet äntligen står färdigt nu är mycket tack vare ett flertal olika volontärer (tidigare och nu) som bidragit med både insamlade pengar  och rent praktiskt varit delaktiga i återuppbyggnaden. 

 

Madrasser har inhandlats till sängarna och vi har bäddat in med lakan, kudde och filt. Ovanför sängarna har varje barn fått sin namnskylt. Gardiner är uppsatta i varje rum.  Alla barnen är glada och springer runt i huset och testligger i sina nya sängar. De får dock vänta tills onsdag innan de får lov att flytta in på riktigt.

 

 

Foto taget i Dec 2011 av barnhemmet i Matanana

 


Undervisning i Engelska för primaryelever i Matanana

 

 

Varje onsdagseftermiddag har  Linnea, Jessica och jag med hjälp av Felisian undervisat Engelska för Moyo Kwa Moyo primaryelever i Matanana. Det är de som äter mat en gång om dagen på daghemmet. Felisian och Salome går en lärarutbildning i Nairobi, Kenya. Utbildningen är uppdelad i olika omgångar och resterande av tiden läser de på distans i Matanana. Det märks vilken brist på kunskaper barnen har. Behovet av en ny skola med ett nytt tänkande behövs verkligen här nere. Framför allt så har lärarna dåliga kunskaper och lär ut på fel sätt. De lär till exempel ut "what is my name? istället för att säga  ”what is your name"? Planen är att bygget av skolan kommer att sättas igång i början av nästa år så att vi kan fokusera på att få klart barnhemmena, det ena i Bumilayinga och det andra Matanana. Vi kommer dock fortfarande att hålla på med undervisningen. Det kommer förhoppningsvis bli mer och mer vi kommer att undervisa i engelska.  Sen vet man att Afrika ar Afrika och vad som helst kan hända så att det blir ändrade planer.

 

 

Barnhemmet i Matanana

Barnhemmet i Matanana som brann ner förra året i april är nu också snart klart tack vare många driftiga manniskor. Det är helt underbart att snart kommer Alfa, Zawadi, Sara och alla andra barnen på barnhemmet få sitt hem. De ska äntligen få slippa dela på ett par sängar tillsammans. Det är även troligt att det kommer att komma små bebisar fran Mafinga som behöver vår hjälp. Invigningen av huset kommer att bli inom en månad om allt går som det ska.tillbaka sitt hus,

 

 


På plats igen i Matanana.

Känns helt underbert att för tredje gången vara tillbaka i Tanzania och varje resa har och kommer att bli olika. Det har landet har fångat ens hjärta och det ar svårt att beskriva med ord hur vi har det. Den här gången bor Linnea Oman och jag med en afrikansk familj i ett lerhus med jordstampat golv och halmtak. Jag märker verkligen skillnad mellan att inte ha plattak nu när regnsäsongen har börjat, det regnar in och är väldigt kallt på nätterna. Allt det kompenseras av den afrikanska familjen som har välkomnat oss som en av dem.
 
De har varit fullt upp de senaste veckorna, har många planer, men det första vi ska fokusera på är att färdigställa barnhemmet. Vi har tyvärr mött många motgångar, men vi ska inte sluta förrän det springer barn i  huset. Vi har förra veckan  cementerat hela golven i två av de små rummen, och i det största rummet har vi lagt cement mellan tegelgolvsplattorna i syfte att bekämpa termiterna. Nu till veckan ska vi gora klart de andra 3 rummen och lacka alla innetak. Soml sakerthet för att inte termiterna skall angripa vårt hus igen ska vi plantera ett speciellt träd som inte termiter tycker om. Träden kommer planteras i december då de kräver mycket vatten. I december börjar det att regna som mest under regnperioden. Vi tror och hoppas att detta verkligen  kommer att lösa dagens problem.
 
 
 
 

BLOGGPAUS/FLYTT!!!

Det har varit jag (jessica) som uppdaterat i stort sett allt sedan vi kom hem i mitten av april. Jag har nu bokat min biljett tillbaka medans min fina vän Sanna känner sig lite kluven och har inte bestämt sig än. Jag har därför valt att börja blogga i min egen blogg igen eftersom denna blogg har varit och är vår gemensamma. Inte omöjligt att den kommer igång igen i framtiden.
 
MEN TILLS DESS FÅR NI FÖLJA MINA ÄVENTYR HÄR!!!

Home is where your heart is.


Enkelbiljetten bokad!

Detta tillfället har jag väntat på sedan jag satte mina fötter på svensk mark i mitten av april. Nu är enkelbiljetten bokad till Tanzania. Den andre september bär det av, för tredje året i rad! Jag (Jessica) kommer åka ner själv i september men Sanna kommer troligen ner senare.
 
 
See you soon Eva! Sanna sitter med Eva och jag bakom kameran...

RSS 2.0