Sedan vi kom har vi köpt verktyg, toalett och kökssaker till barnhemmet och förra veckan började dom lägga tegelgolv, cementgolv i toalett och kök och dom har även börjat med sängar.

"Allrum"

"Toalett"

"Kök"

"Sovrum"

Nu har Sara varit här nästan lika länge som vi, knappt två veckor. Hon gör mer och mer framsteg varje dag. Det är härligt att återigen få höra hennes underbara skratt.

Dessa ord fick vi höra av mamman när vi överlämnat madrasser, 10 kg ris och apelsiner till familjen i Bumilayinga. Orden gick rakt in i hjärtat och det var svårt att hålla tillbaka tårarna när en såpass sjuk och svag människa säger detta och kollar oss djupt in i ögonen.

Igår åkte vi till byn Bumilayinga för att kolla till barnhemmet vi skall färdigställa. Det har i stort sett inte hänt något sedan vi åkte hem i december. Vi har ett stort jobb framför oss men vi är laddade och ser fram emot det.

Vi besökte även en fattig familj som bor en bit ifrån barnhemmet. Mamman är svårt sjuk i aids, hon har fyra barn. Den yngsta dottern Eva är bara två månader gammal och har redan mist sin tvillingbror. Pappa dog i aids under graviditeten. När vi först kom dit satt barnen ute tillsammans med sin mamma. Barnen tvingas stanna hemma från skolan för att ta hand om Eva och mamman som är mycket svag och saknar aptit. Vi tog med oss de fyra barnen till daghemmet där de fick mat då de inte hade råd till mat hemma. Vi tvättade Eva och gav henne nya kläder som Ni skänkt. Vi matade henne med pulvermjölk då mamman inte har någon bröstmjölk. Efter hon druckit lite mjölk öppnade hon upp sina stora bruna ögon. Hon är extremt liten och svag. De tre andra barnen hade trasiga och smutsiga kläder och även de fick varsitt ombyte från kläder Ni skänkt.

Vi åkte in till byn för att köpa nödvändigheter till familjen. För 50 svenska kronor fick vi 3 kg ris, 1 kg salt, 2 kg socker, 2 paket stearinljus, 1 storpack tändstickor, 10 apelsiner, 8 tomater, 2 lökar och babyolja.

När vi åkte tillbaka för lämna tillbaka barnen och ge henne det vi köpt. Tog hon oss i hand och tacka flera gånger.

Tänk vad en så liten summa för oss kan göra stor skillnad.

Idag är vi i Iringa för att köpa madrasser till familjen eftersom alla sover på lergolvet, filtar då det är väldigt kallt på nätterna, stora paket med mat eftersom de inte har råd till det själva och bromsmedicin till mamman som för tillfället inte tar någon medicin alls mot sin aids.

Det senaste dagarna har bestått av stress. Det känns inte helt enkelt att lämna familj, pojkvän och vänner när man åker iväg ett halvår.

Men jag vet att när vi åker in på den skumpiga vägen mot barnhemmet på lördag och när våra fötter återigen möter den röda sanden, när vi kramar om alla vi saknat och sätter oss runt elden och sjunger då kommer allt kännas mycket bättre.

Kommer kanske inte kunna uppdatera på ett tag med tanke på att vi inte vet hur det blir med internet osv. Men vi lämnar Uddevalla och Sverige snart och kommer att vara framme i Tanzania imorgon förmiddag.

Nu börjar vårt äventyr på riktigt!

Testa vart du hade blivit född på nytt!

Chansen att födas i Sverige är liten och vi är otroligt lyckligt lottade som fötts och växt upp här.

Finns så många barn ute i världen som lider. Barn som är föräldralosa, barn som är undernärda och ständigt hungriga, barn som inte får gå i skolan och barn som blir slagna och utnyttjade.