Lotta som kommer i från samma stad som oss var här i Matanana i somras. Hon köpte tre åsnor som används för att hämta vatten. Ett bra komplement då kvinnorna inte behöver hämta lika stora mängder och slipper där med slita ut sina ryggar och resten av kroppen.

Tisdagen den 20/9 var vi på skolavslutning, Tumaini och Felisian, de två äldsta i storfamiljen slutar nu Secondary school (gymnasiet). Nästa steg är  universitet för de som vill och har råd att plugga vidare.

När vi kom upp till skolan var det en stor del där föäldrar och vänner satt, mittemot satt eleverna som skulle gå ur skolan och längst fram var det en scen där rektorn och lärarna satt. Direkt när vi kom dit vände sig alla för att kolla på oss. Rektorn tar då micken ställer sig upp och säger att vi är välkomna upp för att sitta på scenen. Vi är långt ifrån vana vid att få den typ av uppmärksamhet från folk vi aldrig tidigare träffat. Men i dessa små byar behandlas man som vit väldigt respektfullt. Vi envisades om att sitta kvar på våra platser bredvid de anhöriga och så fick det bli.

Vi hade tänkt att ladda upp ett filmklipp på ett av alla sång och dansnummer under dagen men internet här är väldigt segt. Vi hoppas det funkar bättre nästa gång.

De här är sjukhuset i byn Bumilayinga. Det är det gemensamma sjukhuset för byarna, Bumilayinga, Ulole och Matanana, sjukhuset har en "läkare" och en "sjuksköterska".

När vi var där förra veckan för att prata lite med "läkaren" så berätade han för oss att de har mellan 15-30 patienter varje dag. Sjukdomarna varierar beroende på om det är regn eller torrperiod. Ett besök på sjukhuset kostar 1000 TSH (5 SEK) oavsett orsak och i detta ingår även medicinen. Sjukhuset köper in medicin fyra gånger om året och vid varje tillfälle kostar det ca. 100.000 TSH (500 SEK) alltså 400.000 TSH (2000 SEK) per år.

Om en patient är svårt sjuk och behöver behandling men inte har råd till ett läkarbesök som kostar 1000 TSH (5 SEK). Patienten kan endå få vård och får sedan tid till avbetalning under rehabiliteringen.

"Läkarens" rum

"Sjuksköterskans" rum

Väntrummet

Sjukhuset från utsidan

Att tvätta här i Tanzania skiljer sig mycket från att tvätta hemma i Sverige. Först hämtar vi vatten i brunnen, för att sedan värma det över öppen eld. Efter det börjar vi tvätta kläderna förhand. Vi använder två baljor en med tvättmedel och en med rent vatten för att skölja av. Man har tur om man kommer undan att få en massa blåsor på händerna.

För att ett afrikansk bröllop ska bli lyckat och även hela äktenskapet så ska det finnas läsk och minst en mzungo (vit person). Tisdagen den 27/9 var det bröllop här i byn Matanana. Bröllopsfesten började redan kvällen innan, alltså under måndagen och höll sedan på hela tidsdagen tills det blev mörkt.

Ett afrikansk bröllop skiljer sig mycket från ett svenskt bröllop. Det är sång och dans i flera dagar i rad. Alla dansar fram med sina gåvor till brudparet som sitter på en liten scen längst fram under hela cermonin.

Vi gick dit under tisdag eftermiddag med kocken som jobbar på barnhemmet i Matanana. Vi hade på oss långklänningar och packat in en liten gåva till bruden, armband och pengar. När vi kom hade alla redan dansat fram med sina gåvor och börjat äta det var kött, ris och läsk. Alla blickar var riktade mot oss två när vi kom och folk började viska "mzungo.. mzungo..". Vi gick fram mot scenen för att gratta brudparet genom att ta i hand och ge vår gåva.

Senare under kvällen hade kocken varit uppe i byn och han kom för att berätta för oss att alla i byn pratade om dom vita tjejerna som kom och välsingnade bröllopet..

"Girls... I went to the village today and everybody were talking about the white beautiful girls who came and blessed the wedding. Everybody were so happy because this means that they will have a long ang happy marrige."

För två veckor sedan när vi skulle gå upp med dagbarnen till volontärhotellet för att .... så öppnar vi porten och precis innanför ligger en giftig orm. Jessica hämtar en kratta för att döda den, hon slår på ormen med flera slag men den slutar aldrig slingra sig. Barnen står runt mig och håller om mig medans Jessica tar upp ormen på krattan för att slänga ut den från hotellet. Hoppas detta är första och sista gången vi har en orm på hotellet.

Till en början var det svårt att övertala henne att föjla med till sjukhuset. För när vi frågade henne om hon gick på någon typ av medicin tog hon fram ett rör med C-vitamin och visade  oss. Tillsammans med en tolk fick vi tillslut övertalat henne att åka till sjukhuset.

För att få sin bromsmedicin behöver hon gå på fyra sjukhusbesök. Under besöken får hon undervisning och nu har hon varit på sitt fjärde besök och startat med sin bromsmedicin.

Bromsmedicin är gratis i Tanzania men endå är det många som är sjuka i aids och inte äter medicinen på grund av att det är skam att vara sjuk, dessa människor blir även ofta utstötta av familjen och byn dom kommer ifrån.

En mamma som är svårt sjuk i aids och bor i grannbyn Ulole. Hon har fem barn och den äldsta är 16 år. Denna flicka har under en lång tid blivit grovt sexuellt utnyttjad av flera olika män i byn. Mamman avled nyligen och begravningen var för ett par dagar sedan. Hon kommer att flytta till en släkting i Mafinga som ligger en timma bort och hennes fyra småsyskon kommer att bo kvar i Ulole hos sin mormor och på dagarna kommer dom att gå till daghemmet i Ulole för att leka och äta mat.

Det är svårt att veta hur djupt skadad denna flicka är. Hon flyttar från byn Ulole och slipper se alla män som ständigt utnyttjade. Det känns orättvist då hon splittras från sina syskon, man kan inte ens beskriva den ilska man känner inombords. Det är inte hon som skall behöva fly från byn.

Sedan vi kom har vi köpt verktyg, toalett och kökssaker till barnhemmet och förra veckan började dom lägga tegelgolv, cementgolv i toalett och kök och dom har även börjat med sängar.

"Allrum"

"Toalett"

"Kök"

"Sovrum"

Nu har Sara varit här nästan lika länge som vi, knappt två veckor. Hon gör mer och mer framsteg varje dag. Det är härligt att återigen få höra hennes underbara skratt.

Dessa ord fick vi höra av mamman när vi överlämnat madrasser, 10 kg ris och apelsiner till familjen i Bumilayinga. Orden gick rakt in i hjärtat och det var svårt att hålla tillbaka tårarna när en såpass sjuk och svag människa säger detta och kollar oss djupt in i ögonen.

Jag minns det som igår när vi kom till flygplatsen Nairobi i Kenya, vi står i kön till flyget som skall ta oss vidare till Dar Es Salaam och Tanzania. Då vi båda ser en liten klisterlapp på väggen som får oss att le, det står ”No hurry in Africa”. Dessa fyra ord förföljde oss under hela vår resa.  Man lever inte efter någon klocka, man lever efter solen. Bussen går inte klockan åtta, den går ”idag”. Fotbollsmatchen startar inte klockan sex, den startar när alla så småningom har kommit. Maten äter man inte heller vid någon speciell tidpunkt utan när solen går ner och stress är något som inte existerar överhuvudtaget.



Polepole=långsamt på swahili