Tankar om livet i Afrika.

 
Det är svårt att föklara något man själv inte förstår. Jag berättar oftast inte för någon eller ens for mig själv hur jag riktigt känner mig inombords för man får känslor man inte kan sätta ord på och det är lättare att försöka fortränga dem än att ta tag i dem. Ibland önskar jag att min dröm när jag var en liten flicka inte hade varit att åka till tredje världen och hjälpa människor som har ett stort behov av hjälp. Det känns som att det hade kanske varit lättare for min del. Jag har legat sömnlos i flera natter ovh funderat på livet och alla människor jag har träffat i Tanzania.
 
Men sen börjar jag att tänka pa alla lyckliga och underbara stunder man har fått ta del av. På något sätt vill man inte byta bort något tillfälle av det jag har upplevt, minnen jag kommer bära med mig resten av mitt liv, både tragiska men även fantastiska. Jag kommer att ha en framtid som jag förmodligen har  valt själv. Alla jag har träffat här nere har inte samma möjligheter att få kunna välja hur deras liv skall se ut när de växer upp eller blir äldre. Fragan är om de ens kommer att bli vuxna.
 
Siamins hjärta beräknas att slå i några år till. Witnes har formodligen syfilis och Daud kanske diabetes. Båda  tillstånden är allvarliga om de inte får rätt behandling eller en behandling i huvudtaget. Vad kommer hända med Sara, har hon en cpskada i hjärnan från syrebrist när styvmamman försökte dränka henne gång på gång när hon var liten. Rupomoko hur kommer han att utvecklas i kropp och själ utifran alkoholberoende i unga dar. Alfani och Benison med AIDS hur kommer deras liv se ut. Lilla Zawadi som reagerar väldigt starkt psykiskt på många saker. Han minns säkert inte sina första år när han bodde hos sin familj eller hade han en familj och vart bodde han? Hur länge var han i skogen innan han hittades?  Alla de här älskade barnen hur kommer deras framtid att se ut.
 
Regnsäsongen har börjat nu och de senaste dagarna har det regnat mycket. Tank de familjer som inte har någon madrass att sova på eller filt som värmer dem när det regnar in. Det är många som sover på jordgolv och inte har nagot tak som skyddar dem. De har inte den möjligheten som vi har och just nu vet vi inte hur framtiden kommer att se ut för projektet, Moyo kwa moyo. Varje månad får vi kämpa för att pengarna skall täcka  löner och maten till  barnen på daghemmen.
 
(ang Witty så har vi varit på sjukhus och de har konstaterat att det ej är Syfilis)
 
 
 
Vi skulle behöva fler medlemmar och bidragsgivare för att säkerställa att verksamheten för barnen fortgår.  Moyo kwa moyo - PG 631982-6

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0